Besök, ring eller mejla oss gärna.
Skräckexempel på sjöräddning
I början av 1900-talet fanns många skäl till att bilda ett privat, nationellt sjöräddningssällskap i Sverige.
1903 härjades svenska kuster av svåra stormar som krävde många människoliv till sjöss. Samma år hölls en världskongress om sjöräddning i Tyskland. Där dömdes Sveriges förmåga att rädda skeppsbrutna ut som efterblivet. På kongressen deltog Albert Isakson, skeppsbyggnadsingenjör vid engelska Lloyd. Beslutsamt åkte han hem till Sverige för att sprida budskapet och få till stånd en förändring.
Svenska staten visade ett ljumt intresse för Albert Isakssons vision om en effektiv nationell sjöräddning. Istället samlade han privata företrädare för svensk sjöfart till ett möte i Stockholm den 1 juni 1907. När det avslutats hade en organisation bildats – Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne.
Hundra år i sjöräddningens tjänst
I hundra år har Sjöräddningssällskapet burits upp av ett djupt socialt engagemang från färgstarka personer inom rederinäringen och en självuppoffrande kustbefolkning. Och idag spelar vi en avgörande roll inom in den svenska sjöräddningen.
2007 var ett stort och spännande år för oss. Hundra år inspirerar inte bara till en nostalgisk blick i backspegeln, utan fungerar också som en språngbräda in i framtiden.
1910-1919; Fler liv räddas med motorkraft
Tre män och en tax genom Göta Kanal ser kanske inte ut som en omvälvande nyhet. Om det inte hade varit för båten de framförde. R.W. Garberg var nämligen en av Sjöräddningssällskapets tre första motorlivbåtar. Fram till 1912 hade man fått förlita sig på muskelkraften hos frivilliga roddare.
Befälhavaren ombord var Sten Isberg. Han hade fått i uppdrag att ta den nya motorbåten från varvet i Göteborg till räddningsstationen Fågelsundet i norra Uppland. Med på resan var också motorskötaren Börje Isberg och skeppshunden Gumman, som beskrivs som en ”tax med vaket förstånd”. Dessutom medföljer en journalist – Sjöräddningssällskapet insåg tidigt värdet av publicitet och goda relationer med pressen.
De övriga två motorbåtarna som levereras under 1912 är Louis de Geer d.ä. och Drottning Victoria, som får sin hemmahamn vid Grönhögen på södra Öland, Sjöräddningssällskapets äldsta station som ännu är i drift. Den är ny för året, och redan från start får manskapet i Grönhögen visa varför det krävs sjöräddning i Kalmarsund. Den 12 april räddas besättningen på skonaren Ida, som strandat norr om Borgholm. Nio dagar senare är det dags igen, då ångaren Daisy går på grund vid Ölands södra udde. Alla ombord överlever. Med motorbåtarna kunde betydligt fler liv än tidigare räddas.
1920-1929; Dramatiska dagar på Käringön
I december 1929 upplever Käringöns invånare några av årtiondets mest dramatiska dagar. Historien får inte sin avslutning förrän 85-åriga Ingrid Humphrey åter får se sin fars grav. ”Nu är det slut på oss”, utbrister en besättningsman när livbåten Justus A. Weller hugger i botten. Svaret från befälhavare Bernhard Österberg, bevarat i loggboken av honom själv, är orubbligt tryggt: ”Nej, svarade jag, inte ännu, ty jag kände vår präktiga båt bättre”
Replikskiftet utspelar sig en stormig decembermorgon 1929 när sjöräddare från Käringön är i färd med att borda den brittiska fyrmastade skonerten Macalla som gått på grund vid Yttre Koppholmen. Österberg och hans besättning får tillslut loss livbåten och efter flera vändor är hela besättningen på Macalla räddad – två kvinnor, sju män, en katt och en 13-årig flicka. Den sistnämnda, Ingrid Dewley, är dotter till fartygets kapten, Robert Dewley. Ingrid har vuxit upp på faderns olika fartyg. Senare i livet ska hon bli dansös och den 2 september 2001 ska hon komma tillbaka till Käringön. Efter räddningen drabbas hennes pappa av hög feber och ligger nedbäddad i Bernhard Österbergs hus i flera dagar. Den 13 december 1929, 58 år gammal dör Robert Dewley. När Ingrid Humphrey, 72 år efter Macallas förlisning, lägger en krans på faderns grav säger hon till tidningen Bohuslänningen. ”Jag hoppas att han ser oss nu.”
1930-1939 Sjöräddarliv enligt Taube
Många ord har skrivits om Sjöräddningssällskapet. Men ingen har gjort det så poetiskt som Evert Taube. Den 12 december 1930 publicerar Göteborgs Handels och Sjöfartstidning ett målande reportage under rubriken ”Stormpatrull”.
Taube är ute på patrullerande uppdrag med besättningen på Dan Broström, hemmahörande på den för året nya stationen i Örskär i Roslagen. För Taube är det viktigt med nerven, känslan, närvaron. Det drar emellanåt, med poetens fulla frihet, åt sjömansromantik. Och nationalskalden, född på Vinga år 1890, vill själv känna på hur det är att framföra räddningskryssaren.
”Jag går till rors. Det ligger en hemsk tjusning i att hålla en sådan elementens trotsare som livkryssaren Dan Broström i sin hand, där hon dyker i havssvalget vid Örskärs udde! Sjön skickar glatta lag över backen och gångborden, det sprutar grönvitt kring bogarna, det stänker, det smattrar, rullar, sätter, fräser, dånar, yr.”
Visst dramatiserar Taube. Visst framställer han gärna sig själv som hjälte. Men han lyfter också fram de enskilda sjömännen, alla namngivna i reportaget. Det gjorde inte ens Sjöräddningssällskapets egna årsböcker i början av 1930-talet. ”I ljusfläcken från nakterhuset ser jag skeppare Karlssons ungdomliga, särdeles sjöbrynta ansikte, en vikings ansikte, beprytt av det särskilda och förtroliga leende som är rospiggens eget – en min av trygghet och välvilja som har en viss odefinierbar air. Förresten ser jag genast att han är av lotssläkt.”
1940-1949; 33 man omkommer på Ulven
Vissa händelser har bränt sig fast i kustbefolkningens medvetande. Ulven är ett namn som lyser särskilt starkt 64 år senare. Fredagen den 16 april 1943 har ubåten Ulven deltagit i övningar vid Stora Pölsan utanför Rörö. Övningarna är avblåsta men Ulven saknas och med henne den 33 man starka besättningen. Det är något som inte stämmer. Ganska snart hittas lösa telefonbojar och allt pekar på att en olycka skett. Men än lever hoppet. Än kan ubåten påträffas. Än kan besättningen vara vid liv.
Det blir en kamp mot tiden under drygt två veckor. Sverige pratar knappt om något annat.
I sökandet deltar två livräddningsbåtar. Justus A. Waller och Wilhelm R. Lundgren söker vattnen runt Stora Pölsan med detektorer, utlånade från Chalmers Tekniska Högskola. Den sistnämnda båtens befälhavare har en son ombord på Ulven. Sökandet, som görs tillsammans med marinens bärgningsfartyg Belos och femton fiskebåtar, är nervöst och riskfyllt. Minor flyter upp och desarmeras. På eftermiddagen den 5 maj får fiskebåten Norny från Hälsö en känning i trålen. Något ger inte med sig. Norny signalerar till Belos. En dykare går ned. Efter en stund kommer ett tydligt meddelande från dykaren:
”Jag står på Ulvens däck. De värsta farhågorna är besannade. Fartyget har sprängts av en mina. 33 besättningsmän har fått sätta livet till."
1950-1959; Brev i Pravda lättar järnridån
Räddningssamarbete runt Östersjön var en komplicerad historia under kalla kriget. Ett uppriktigt svenskt brev, publicerat i Pravda 1954, lättade på järnridån. Genom Kustradion hade Sverige 1947 för första gången fått en samordnad sjöräddning. Nu, under 50-talets första hälft, handlar nästa steg om att bygga vidare med internationellt samarbete. Det går bra med de flesta länder runt Östersjön, förutom med DDR och Sovjetunionen.
Sjöräddningssällskapets VD Hans Hansson är dock inte den som ger sig i första taget. Som en sann motståndare till statlig inblandning och byråkrati har han vid flera tillfällen lyckats reta upp potentater inom svenska myndigheter med sin oförståelse för diplomatiska krumbukter.
Det bevisas inte minst av det brev han fått publicerat i kommunistpartiets egen tidning Pravda, den 2 maj 1954. Där skriver han: ”Det är inte förenligt med gott grannskap mellan länder om man inte vill bidraga till en gemensam insats, då människors liv står på spel.”
Om brevets uppriktiga ärlighet skakade Moskva är väl inte helt klart. Men sommaren 1954 kommer ett genombrott. Stalin är död, och en delegation svenskar, bland dem Hans Hansson, blir inbjudna till Moskva för att förhandla om ett sjöräddningssamarbete.
Förhandlingarna går bra. När det hettar till i samtalen är det inom den svenska gruppen, främst mellan Hans Hansson och Utrikesdepartementets rättschef Sture Petrén, som har olika åsikter om diplomatins ädla konst.
För Hans Hansson var rättframhet den naturliga vägen att gå. För det blev han mycket respekterad och uppskattad runt hela Östersjön.
1960-1968; Stormig höst för Broström
1965 skulle rederiet Broström fira 100-årsjubileum i Göteborg. Men pressen fokuserade bara på VD Dan-Axel Broströms stormiga äktenskap med sin andra fru Annabelle. De båda ingick bekantskap då Broström fortfarande var gift med sin första fru. Annabelle var betydligt yngre än Broström och hade dessutom jobbat som nattklubbsvärdinna i London. En skandal som tidningarna frossade i. Äktenskapet med Annabelle varade inte länge och de skiljde sig bara en månad före 100-årsjubileet.
Men olyckorna var inte slut i och med det. På kvällen den 25 november, ett halvt dygn innan festkvällen, dör Dan-Axels mamma och änkan efter Dan Broström – Ann-Ida Broström.
Jubileet genomförs ändå. Vad har då detta med Sjöräddningssällskapet att göra? En hel del, faktiskt. I Ann-Idas testamente får Sjöräddningssällskapet 250.000 kronor till en minnesfond för havets arbetare. Dessutom ger jubilaren Broströms en present till gratulanten Sjöräddningssällskapet, i form av en ny räddningskryssare. Två år senare står den färdig och döps till Dan Broström.
Den är än idag stationerad på Käringön, som ett i allra högsta grad aktivt minne över en stormig höst för många år sedan.
1970-1979; Överfull räddningsbåt nära att kapsejsa
När passagerarfartyget Winston Churchill går på grund vid Vinga 1979 räddas 666 personer. Men en av räddningsbåtarna var på god väg att kapsejsa. Winston Churchill står stabilt strandad och det finns ingen risk för att färjan ska kantra. Nu handlar det om att undsätta passagerarna som alla står på färjans babordssida. Många människor rusar hastigt ner i räddningsbåten Elsa Golje, och det blir snabbt trångt. Mycket trångt. När räddningsbåten åter går ut i den hårda nordanvinden finns femtio personer ombord, betydligt fler än vad båten är byggd för. Räddningsskeppare Erik Westerström inser att risken för kantring är akut, men Erik Westerström lyckas föra båten i lä och de räddade passagerna till säker mark.
Vid de fortsatta räddningsaktionerna begränsas antalet personer i Elsa Golje till 20 åt gången. Denna dag, den 26 augusti 1979, tar Elsa Golje i land 150 personer
1980-1989; Ordförande Patriksson fick motorhaveri
Vid sjönöd ska ingen tveka över att kontakta Sjöräddningssällskapet. Men för sällskapets ordförande stod stoltheten vägen. Folke Patriksson började i Sjöräddningssällskapets styrelse 1981 och är idag föreningens ordförande. Han är känd för sitt lättsamma sätt. Men en augustidag på 80-talet betedde han sig sällsynt tjurigt. En tjurighet han gärna driver med i efterhand.
Folke är ute med familj och vänner i skärgården utanför Tjörn. De styr mot Käringön för lunch. Folke ringer räddningsstationen och frågar om han kan lägga sig på utsidan av räddningskryssare Dan Broström som ligger förtöjd i hamnen. ”Inga problem Folke. Idag kommer inget att hända. Vi behöver inte gå ut. Det är fint väder och eftersäsong och bara erfarna båtmänniskor på sjön.”
Men på hemvägen händer det otänkbara. Folke får motorstopp. Gunbritt, Folkes fru, vet vad som krävs. ”Vi ringer sjöräddningen.” ”Aldrig, där går gränsen”, blir Folkes snabba svar. Så där ligger de och guppar. Till sist upptäcker en bryggkompis från Skärhamn den gamla fina träbåten. Styrelsemedlemmen i Sjöräddningssällskapet får snällt finna sig i att bli bogserad i land. Men han slapp i alla fall nesan att behöva dras på släp av Dan Broström. Hade så varit fallet hade han nog inte tagit så lätt på den redan nesliga historien.
1990-1999; Estonia blev en väckarklocka
Estonia är den värsta sjöolyckan i närheten av Sverige i fredstid. För Sjöräddningssällskapet blev det ett uppvaknande som drev på utvecklingen av dagens moderna båtar. När VD Rolf Westerström den 29 september 1994 kliver in på Sjöräddningssällskapets kontor får han veta att en färja i Östersjön befinner sig i sjönöd.”Är vi utkallade? Frågar han ” Svaret är nej. Färjan befinner sig på finskt vatten.
När allt är över är 900 personer döda. Och även om Sjöräddningssällskapet blivit utkallade, hade det inte hjälpt – det fanns ändå inga båtar som klarade snabba räddningsinsatser långt ute till havs. Det blev en insikt om att det behövdes en ny typ av räddningsflotta.
Idag finns bland annat de självrätande, 12-metersbåtarna i Victoria-klassen som gör över 30 knop och har en aktionsradie på tio timmar. Om de båtarna funnits 1994, hade de kunnat vara ute vid Estonia på cirka tre timmar.
2000-2009; Helikopterövning slutade i tragedi
Sjöräddaren Christer Karlsson styrde räddningsbåten rakt genom flygbränsle för att rädda 19-årige ytbärgaren Jacob de Vries. I mörkret den 23 november 2003 övar besättningen på Sjöräddningssällskapets Rescue Märtha Collin från RS Rörö tillsammans med besättningen på försvarets helikopter HKP 10 av typen Super Puma. Plötsligt försvinner ljuset från helikoptern. I nästa sekund hörs en kraftig smäll. Det första Christer Karlsson och Mikael Johansson ser när de når nedslagsplatsen är vrakdelar samt en grön ytbärgardräkt.
”Över olycksplatsen luktade det flygbränsle. Men i det läget var det bara att köra rakt in, trots riskerna. Senare berättade en läkare att Jacob inte hade klarat sig i många sekunder till. Vi handlade instinktivt och fick upp Jacob i båten med hjälp av en båtshake. Vi placerade honom på en bår i styrhytten medan vi körde runt och försökte hitta fler överlevande.”
Men förgäves. De omkomna lever ändå vidare. Med hjälp av donationer i Oskar Anderssons, Michael Waernemanns, Ove Perssons, Ola Hidefälts, Tomas Lagerströms och Anders Lindquists namn kunde Sjöräddningssällskapet bygga sex stycken Rescuerunners, det modernaste tillskottet i flottan.
