I tjänst för sitt land

Solen strålar från en klarblå himmel. Färden går norrut genom Rochester i nordvästra New York State. Husen blir större och elegantare i takt med att vi närmar oss Lake Ontario. Det är populärt – och dyrt – att bo vid stranden till någon av De Stora Sjöarna. På en och annan garageuppfart ligger en båt uppdragen på ett släp.

Ett antal mosaikskulpturer som föreställer fyrar och några butiker med fiskeprylar signalerar också att vi snart är framme. Och där, äntligen, ser vi ett glittrande blått band som sträcker sig mot horisonten. När vi drar ner fönsterrutan förväntar vi oss nästan att känna den salta doften av hav. Men det är ju en sjö, det luktar ingenting, inte ens tång. Långt bortom horisonten ligger Canada.

Sista biten kör vi på slingrande grusvägar, tills vi kommer fram till ett anspråkslöst litet grått trähus med skylten US Coast Guard Auxiliary Flotilla 4-2. Tillägget Auxiliary betyder att det är frivilliga som arbetar med att stödja den ordinarie Coast Guard, alltså motsvarigheten till Kustbevakningen, vilken här är en del av den amerikanska militären.

Christopher Babcock välkomnar oss i dörren, iförd sin mörkblå uniform. Till vardags arbetar han på en marknadsavdelning på ett medicinteknikföretag, men nästan varje helg och även en och annan kväll under sommarhalvåret är han ute på Lake Ontario och jobbar inom Coast Guard Auxiliaries.

– Det är klart att det blir en hel del tid. Kanske 300 timmar per år. Ungefär så mycket som frun kan tolerera, ler han.

En trappa ner sitter hans besättning, Larry O’Heron och William Lederhouse, även de klädda i de mörkblå uniformsoverallerna.

Christopher, eller Chris som alla kallar honom, börjar plocka fram baguetter, läsk och annat smått och gott. Som kapten (den som för befälet över en båt i detta sammanhang benämns coxwain) får han lite pengar för mat till besättningen. Och idag inkluderas vi generöst i den gruppen, fast vi i ärlighetens namn troligen mest kommer att vara i vägen.

Sedan är det dags att prova ut säkerhetsdräkter – tjocka, tunga, orangea overaller. Det ger en nästan klaustrofobisk känsla att dra på sig den varma otympliga dräkten i sommarhettan. Som tur är, räcker det med att ha med den på båten. Vädret kan vända på en femöring här på sjöarna, förklarar Chris, så vi måste ha säkerhetsdräkter till alla ombord, men man behöver inte ha dem på när de inte behövs.

Flytvästarna däremot, som provas ut härnäst, måste förstås sitta på. En av Auxiliaries arbetsuppgifter är för övrigt att göra säkerhetsinspektioner på fritidsbåtar. Om inte alla säkerhetsbestämmelser har uppfyllts, informerar de om vad som måste göras. Att inte ha flytväst på till sjöss kan medföra böter och att du eskorteras in till land. Men att skriva ut böter och ta till polisiära åtgärder är inte ett jobb för Auxiliaries utan det får de ordinarie inom Coast Guard sköta.

Förtöjd vid kajen intill huset ligger Chris egen motorbåt. Alla Auxiliaries använder privata båtar, mot viss ersättning. På andra sidan av bukten, Irondequoit Bay, som egentligen är en flod vilken mynnar ut i Lake Ontario, ligger den eleganta Riverside Marina, hemmahamn för många av de båtar som vimlar ute på sjön idag.

– En del av båtägarna har kanske inte så gedigna kunskaper som man skulle önska, säger Chris försiktigt medan vi sätter oss tillrätta i hans båt.

– Det är faktiskt förvånansvärt många stadsbor som inte ens kan simma. Vår första destination ligger också på andra sidan bukten, strax norr om marinan. Vi ska få en guidad tur hos den reguljära kustbevakningen. Deras bas ligger bara några minuters båtfärd bort.

– Fenders over! ropar Chris. De lägger snabbt och smidigt till vid kajen. Och vi kliver upp på militärt område.

Richard Steidell tillhör den reguljära US Coast Guard och är klädd i samma uniform som besättningen på Chris Babcocks båt. Han förevisar entusiastiskt deras stolthet, en självrätande båt som klarar tio meter höga vågor och om den slår runt ska den komma upp på rätt köl på 8-12 sekunder. Den styrs med en joystick och har alla tänkbara moderna finesser. Denna båt används i hårt väder eller vid bogsering, men om någon har fallit vattnet, så används hellre en mindre båt.

I kommunikationscentralen sitter ytterligare en medlem av Auxiliaries och är beredd på att ta emot inkommande anrop, samtidigt som han har regelbunden kontakt med alla, både reguljära och frivilliga, som är ute på sjön. Stämningen är trivsam och vänlig och vi förvånas faktiskt lite över öppenheten. Det är ju trots allt ett militärt skyddsområde och USA är ett land i krig.

Chris och hans besättning är i tjänst och nu börjar det bli dags att gå ombord och dra ut på sjön.

Varje gång de är ute till sjöss gör de någon övning. Idag ska det bli bogsering. Efter kanske en halvtimme får vi syn på Patty och Bob som de ska öva med. Chris berättar att det äkta paret lägger ner ännu mer tid på detta volontärarbete än vad han och hans besättning gör. Bob är dessutom frivillig ambulansförare.

De kommunicerar en stund via radion, men är snart så nära att de kan ropa till varandra. Patty och Bob är ”nödställda” och behöver hjälp. Nu följer en strikt rutin. Larry ropar ett antal frågor till dem: ”Vad har hänt? Är någon skadad? Tar båten in vatten?” Chris och William börjar förbereda en bogseringsinsats.

Till sist svingas bogserlinan över. När den sitter fast enligt konstens alla regler bogseras de nödställda en bit. Allt fungerar perfekt.

Därefter är det dags att parallellbogsera. Under konstant kommunikation förflyttas båtarna, tills de ligger helt jämsides. Fendrarna läggs ut och bogserlinorna knyts i ett intrikat mönster. Efteråt utvärderar de övningen.

– Vi måste få upp tempot lite, säger Chris, som tycker de är lite ringrostiga. En av Auxiliaries uppgifter är att hålla utbildningar för båtägare. Det är ett av sätten att minska arbetsbördan för Coast Guard – ju fler utbildade människor ute till sjöss, desto färre olyckor.

– De där kallar vi ”party boats”, säger Chris och pekar på en ganska kvadratisk farkost med ett glatt gäng ombord.

– Inget fel i det. Men ibland är det lite si och så med kunskaperna ombord. Vänster om aktern dyker en pilsnabb motorbåt upp. Sådana brukar de kalla ”cigarett boats”. Det beror på att smugglingen av cigaretter och droger till och från Canada brukar ske i sådana båtar. Men det stora flertalet används förstås av vanliga hederliga båtentusiaster.

Det verkar bli en lugn dag – inga nödanrop än så länge. Men för ett par dagar sedan var det en otäck olycka. En 20-årig man hoppade i vattnet från en pir, men kom inte upp. Trots ett massivt räddningspådrag och att han fick hjärt- och lungräddning klarade han sig inte. – Det är 17-18 grader vid ytan men bara 4-5 längre ner. Och han kunde inte simma, förklarar Chris.

Vi pratar om vad det är som driver dem att tillbringa helg efter helg med frivilligarbete. Volontärarbete är mycket vanligare i USA än i Sverige och många lägger ner väldigt mycket tid.

– Vi tycker att det är viktigt att ge något tillbaka till vårt land, enas de om. Larry har varit 22 år i marinen och tyckte att Coast Guard Auxiliaries kändes som ett givet val. William är uppvuxen vid havet och är en inbiten båtmänniska. Alla tre gick med i Auxiliaries efter terrorattacken på World Trade Center.

– Ju mer vi kan avlasta Coast Guard, desto mer möjligheter får de att bekämpa allvarligare brott och terrorism, förklarar Chris.

Arbetspasset börjar närma sig sitt slut. William får syn på en motorbåt som har fått motorstopp. Skepparen på The Cougar Trap (pumafällan) försöker kommunicera med kringliggande båtar.

Men innan Chris och hans besättning hunnit fram har en annan fritidsbåt gjort en elegant gir och slängt ut en bogserlina.

– Snyggt jobb, berömmer Larry.

De som kom till undsättning har läget under kontroll och behöver ingen hjälp. Solen närmar sig horisonten och Irondequoit Bay börjar skifta i röda toner. Chris besättning kan avsluta sitt pass och lägger till vid kajen.