KALLA FAKTA - Allt du behöver veta för att inte hamna ute på tunn is

1658 kontrollerades Jylland av svenskarna och Karl den X Gustav började förbereda anfall mot de danska öarna. Tanken var att använda sig av flottan, men isen kom allt närmare. Den bredde ut sig och kylan höll i sig.

Efter bara några dagar låg isen så långt man kunde se. Att ta sig över med hjälp av flottan var inte att tänka på. Då återstod bara ett alternativ: en ismarsch.

9 000 ryttare och 3 000 infanterister gjorde sig redo. Isen buktade under truppernas frammarsch. Stundtals gick man med vatten upp till knäna.

De svenska förlusterna i striderna var relativt små, trots de två skvadroner som gick genom isen och försvann i djupet. Den svenska armén kunde sedan inta hela Fyn innan den marscherade över Stora Bält mot Själland. De överraskade danskarna gav upp direkt och vid freden i Roskilde fick Sverige bland annat Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, som varit svenska sedan dess – i över 350 år.

Tåget över Bält var ett djärvt drag. Att ta ett liknande beslut i dag hade säkert varit lika svårt. Men i dag finns sätt att beräkna isens bärighet.

Om vi vågar oss ut på tunn is märker vi att isen bågnar. Är den riktigt tunn knakar den. Eller råmar som är ett populärt uttryck i isiga sammanhang. Vattnet under isen trycks först undan utan att det läcker igenom. Vikten av det undantryckta vattnet motsvarar vår vikt, som kallas för lasten. Så länge isen inte läcker eller går sönder kan vi öka lasten. Genom att fördela lasten på en större yta minskar bågnaden och på så sätt minskar risken att isen spricker.

Faktiskt borde vattnet självt bära oss om vi bara med ytspänningens hjälp kunde tränga undan tillräckligt stor del. På sätt och vis kan vi människor alltså gå på vatten.

Lennart Fransson har forskat på is och dess hållfasthet sedan 1988. Han tycker att erfarenhetsmåttet från Luleåtrakten ”Två tum för en karl och fyra för en häst” är en bra tumregel. Men det räcker inte att mäta tjockleken på ett ställe och hoppas att isen alltid är jämntjock. Det kan skilja från meter till meter.

– Normalt sett bör isen vara fem centimeter för att man ska gå på den och ändå tjockare vid skridskoåkning, eftersom isen kan vara tunnare på sina ställen. Alla råd om var gränserna går är vanskliga. Varje person måste lägga på lite efter eget förstånd, säger Lennart Fransson.

All form av teoretiskt kunnande är självklart nyttigt, men Lennart Fransson slår ett slag för praktisk kunskap. Han tycker att mycket av den information som kommer från organisationer är baserad på utrustning. Inte på iskunskap.

– Man kan inte köpa färdigheter. Därför är det helt fel att förbjuda barn att vara ute på isen. Istället ska man ta med dem och lära dem om isens egenskaper i tidig ålder. Det är inget man ska vara rädd för. Det finns mängder av ställen på grunt vatten där isen läggs tidigt.

Flera inlandsisar har täckt Vättern och dess omgivningar de senaste miljoner åren. Vätternsänkan beräknas vara ungefär 40–50 miljoner år. Inlandsisens framfart syns som i vackra räfflor på avslipade berghällar och som stora flyttblock slumpvis lämnade i naturen.

I Tegelvikens hamn gör sig Tommy Karlsson och Greger Cornelius från Sjöräddningssällskapet Vadstena redo för en dag på isen i Europas sjätte största sjö. Med ett vrål, som lägger sig över hela Motalaviken, startar de svävaren och kör ut till Käverön. Stora flockar av drivis har samlats och bildar ett månlandskap av vita byggklossar. Det krasar under fötterna.

– Det är sällan isen lägger sig på Vättern, kanske vart sjunde år, men det är otroligt vackert. Det är som att åka på en gigantisk glasskiva. Siktdjupet är fantastiskt, säger Tommy Karlsson, som varit frivillig sjöräddare i tre år.

Försiktigt lägger vi ifrån oss hörselskydden. Från ett skakande, susande mindre inferno till ett gnistrande vackert islandskap på en kort sekund. Skillnaden är slående. Iklädd flytoverall går Tommy Karlsson försiktigt ut på isen. Solens strålar har värmt på hela dagen och tyngden från svävaren gör att isen sjunker undan. Sakta sipprar vattnet upp genom isen och inom en minut har han vatten upp till knäna.

– Ska jag vara ärlig gillar jag faktiskt inte is. Jag litar helt enkelt inte riktigt på den. Kanske beror det på att jag inte är uppvuxen med is omkring mig.

Men vi tar det från början. Vad är is egentligen? Vi kan slå hål på en myt direkt: is är inte bara vatten. Det krävs någon form av förorening, exempelvis pollen, lerpartiklar eller saltkorn, för att vattnet ska frysa. I ett provrör i ett sterilt laboratorium fryser vattnet inte vid noll grader utan vid –42.

Håller vi oss till när isen fryser på en vattenyta, en vattenspegel, kallas de första formationer som bildas för isnålar. De är ganska svåra att se eftersom de är halvt under och halvt ovan ytan.

När nålarna till slut blir tillräckligt långa, när vattenytan är stilla, bildar de en slags invallning. Innanför den bildas en liten minisjö på cirka fem gånger fem centimeter. I den avgränsade rutan blir förhållandena än lugnare. Då fryser vattnet i den tunna kvadraten på en gång. Det är vad man kallar den primära isen. Den är så tunn att det inte håller för att lyftas upp, den är bara någon bråkdels millimeter.

Att isen sedan växer till beror på värmeavgång från vattnet till luften. Inte kyla som trycks ner, vilket är lätt att tro. Stora temperaturskillnader mellan vatten och luft ger de perfekta förhållandena för en kraftig och stark kärnis, som brukar kallas för sekundär is. För att få till en perfekt kärnis ska det helst vara blåsigt och ingen nederbörd. Kall vind är bra när isen lägger sig, eftersom den konstant kyler av ytan och gör att isen snabbt växer. Tillväxttakten avtar när isen blir tjockare då det tar längre tid för vattnets värmeavgång att nå igenom.

Man kan säga att en tjock is ungefärligen fungerar som en isolerande vägg – den leder värme sämre än en tunn. Så isen fortsätter att växa, men betydligt saktare.

Isens slutliga kvalitet påverkas även av vattenrörelser, gravitation, tryck och temperaturskillnader.

Sveriges mest kända is kommer från Torne älv. Isen har blivit en exportprodukt och kan beskådas i events, utställningar och barer såväl i London som i Tokyo. Det började som en 60 kvadratmeter stor igloo för 20 år sedan. Nu blir byggnationen till världens största ishotell, nämligen Ishotellet i Jukkasjärvi. I det årliga arbetet med uppbyggandet av hotellet är det den äkta varan som gäller.

– Vi ser Torneälvsisen som ädelträ och konstfrusen is är jämförbart med spånskivor. För oss är is enkelt sagt ett spontant och kreativt byggmaterial, säger Arne Bergh, som är konstnärlig ledare.

De stora framgångarna har lett till en hel industri uppbyggd kring isen. Arne Bergh ser sig och sina medarbetare som isbönder. De vårdar sin is som vilken gröda som helst. Prover tas under hela tillfrysningen och de arbetar med att hålla isen fri från snö under vintern. I början av mars, innan solens strålar förstör isen, är det dags att skörda. 5 000 ton is tas upp och går direkt från sågning in i lager.

– Vi lägger ett rutnät på odlingen och sågar ut standardblock om två ton styck. I dag har vi specialtillverkade sågar, så det är stor skillnad från början av 90-talet då vi släpade stora isskivor direkt från älven till byggplatsen, säger Arne Bergh.

Trots att han varje år får se sin skapelse försvinna tycker han inte att det är sorgligt. Tvärtom. Kretsloppet – isen på Torne älv till hotellet, hotellet till smältvatten och smältvattnet till Torne älv – gör att processen är en del av naturen.

– Formerna förändras sakta och till slut silar ljuset in genom tak och väggar. De moderna ruinerna är en skönhetsupplevelse i sig.

Smältning på höst och vår skiljer sig mycket i förhållande till hur den påverkar isens bärighet. Kraftiga höstregn kan göra att det blir stora mänger vatten av båda sidor av isen. Normalt sätter det inte ner hållfastheten särskilt mycket. Den blir något mjukare utan att iskristallerna lossnar från varandra.

Det går att göra ett liknande experiment hemma. Lägg en isbit på en tallrik i vanlig rumstemperatur. Egentligen händer inget annat än att den sakta blir mindre. Samma sak sker i ett glas vatten eller i grogglaset. Vätskan kan ses som ett höstregn på isen – den gör isen mindre och mjukare men isbiten hålls fortfarande intakt.

Tillsätter man däremot en långvågig eller ultraviolett strålning tränger den in i själva iskristallen, vars gränser luckras upp. Då förstörs kristallerna fort. Därför kan isen snabbt gå från mycket stark till förrädisk på våren.

– Om man tar upp ett stycke is en riktigt solig vårdag kan man se hur den förstörs framför ögonen. Det blir som en spindelväv inuti. Gör man ett vetenskapligt experiment och inte har något vettigt ställe att vara på blir man gråtfärdig. Den ruttnar i händerna, säger Lennart Fransson.

Att ta det säkra före det osäkra är ett klassiskt uttryck. Och vagt.

För skulle man vara hundra procent säker skulle man i princip aldrig ge sig ut på isen om man inte har erfarenhet. Och erfarenheten får man just när man är ute på isen.

I själva verket handlar det om att hitta en grundnivå på sina kunskaper och vara försiktig. Ett välkänt faktum, inte minst bland långfärdsskridskoåkare.

Stig Mörk har varit hängiven och aktiv i nästan 25 år och är även ledare inom Friluftsfrämjandet. Tidigare höll han studiecirklar i iskunskap.

Han säger sig själv vara lite av en isnörd.

– Långfärdsskridskoåkarens tio budord är att ”Du ska aldrig åka ensam”. Och så upprepar du det tio gånger. Man må vara aldrig så välutrustad, men är man ensam har man betydligt sämre chans att sig upp om man går igenom, säger Stig Mörk.

Det har blivit ett antal plurranden genom åren. Men med tiden har han blivit mer aktsam. Med sin långa erfarenhet vet han vad han ska se upp med.

– Vårisar, stora sjöar när det blåser och skärgårdsområden är det jag är mest försiktig med. Om våren är det vanligt att isen är skiktad med kärnis underst och stöpis ovanpå. Den kan vara säker och bärig på morgonen med på bara några timmar kan en sådan is förvandlas till ren livsfara, säger Stig Mörk.

Skulle det värsta hända stavas räddningen svävare. Svävare är enligt isexpert Lennart Fransson det enda säkra fordonet som är ekonomiskt möjligt att köpa in. Och det är den enda möjligheten att rädda personer som gett sig ut på allt för tunn is.

– Man kan inte prata om fördelar egentligen. Det finns inget annat sätt att rädda de liven om man inte har en ubåt eller en isbrytare till hands just där olyckan är framme, säger Lennart Fransson.

Vågorna går under isen. Svävaren vaggar fram och tillbaka medan isen gnistar. Det har blåst en del och isen har frusit om, vilket gör att vi får vara lite vaksamma på vilken väg vi väljer. Skulle isen varit helt ny och stark skulle vi kunna åka precis hur som helst, men nu måste vi vara lite försiktiga för att skydda svävarens kjolar. Lyftkraften fungerar även om sju-åtta av kjolarna är trasiga, men om fler går sönder är det risk att svävaren inte klarar att bära sin egen tyngd. Det finns alltid extra kjolar ombord.

– Som frivillig sjöräddare tycker jag det är viktigt med säkerhets marginaler. Har jag minsta tvivel går jag inte ut på isen. Min regel är att håller isen för svävaren på cirka 600 kilo så håller den för mig. Det kanske är att ta i i överkant, men då vet jag att isen håller, säger Tommy Karlsson.

För isens del är alltså solens strålar värre än varm luft. I Mellansverige brukar isarna börja påverkas av solen i mars, när solen står högre på himlen samtidigt som den är uppe längre tid på dagen. Solstrålarna når långt ner i isen och börjar värma upp den så att smältpölar kan bildas inuti. Isen börjar smälta mellan iskristallernas gränser och får små fåror, så kallad krackelerad is eller pipis. Den blir så småningom helt vattengenomsläpplig.

Då är det inte relevant att prata om tjocklek längre.

– Isen ger inte någon vidare bra visuell information när den är gammal, eftersom den ofta täcks av snö och hopfrusen slask. Man ser väldigt lite vad som är under och det gör den lömsk, säger Lennart Fransson.

Även om pipisen kan återfrysa så gör den det bara på ytan. Det gör den förrädisk och kan lura vana långfärdsskridskoåkare och pimpelfiskare. Även om den fryser så räcker det med några timmars uppvärmning för att den ska vara tillbaka i det usla skicket igen.

– Vårisen är på så sätt något av en dödsfälla. Går man igenom rutten is hamnar man i en vak med mängder av trasig is och isnålar runtomkring sig. Det går inte att ta sig upp själv. Det är galet att ge sig in i sådana områden.

Vad kan man göra för att se tecknen på att isen börjar lossa eller ruttna? Kunskap är skillnaden mellan liv och död många gånger. Det handlar om både teori och praktik. Att förstå isens konstruktion. Att vara ute så mycket som möjligt och testa sig fram på säkra ställen. Att lära känna sin is och hur den agerar i olika väderlekar och temperaturer. Och, inte minst, veta sina begränsningar.

– Många medelålders och yngre pensionärer överskattar sin förmåga och lever på gamla meriter. Kan man inte ta sig upp från en vak på egen hand, behöver man en större säkerhetsmarginal. Det är som med allt annat – övning ger färdighet, säger Lennart Fransson.

Han skickar med oss två saker på vägen. Eller på isen för att vara korrekt:

– Använd en ispik för att slippa bli blöt. Och bär isdubbar om livet är dig kärt.

Härligt, härligt, men farligt, farligt, som Björn Skifs säger så fint i sången.

För ett år sedan publicerades ett längre reportage om skridskoåkning i vår medlemstidning Trossen som vi även gjorde ett särtryck av. Är du intresserad av det? Hör av dig till komin@ssrs.se först till kvarn!