Med båten som livboj

16-årige Johan mumlade i sömnen och skakade av sig sin pappas hand. Han vill nog sova istället för att tömma näten i dag, tänkte Urban, och brydde sig inte om att väcka honom.

Det är tisdag den 21 juli när han och vännen Rolf, som så många gånger förr, ska ge sig ut på havet i Pukaviksbukten för att vittja näten. Men om Rolf och Urban redan nu visste hur dagen skulle sluta hade nog även de valt att stanna kvar i den varma sängen.

De har fiskat ihop länge. Under somrarna bor de på samma camping i Norjeboke, några mil väster om Karlshamn. Egentligen var det deras hundar som blev vänner först. Att Urban är 37 år gammal och Rolf 67 spelar ingen roll, fiskeintresset förenar dem.

Klockan sju morsade de på varandra nere vid båten. Morgonen var ganska stilla, visst blåste det lite, men inte så farligt. Båten, en sex meters plastbåt med styrhytt, är Rolfs och har varit en trogen tjänare i 15 år. På vägen ut mot fiskeplatsen söder om Karlshamn småpratade de som vanligt.

– Vi tog upp näten och vinden tilltog litegrann. Det var en lyckad fångst, en hel del spätta och någon torsk, berättar Urban.

På hemvägen bestämde sig Rolf för att rensa fångsten och bad Urban ta över rodret. När han kommit ut på däck upptäckte han till sin förvåning att båten inte hade mer än tio centimeter fribord. Samtidigt stänkte vatten in i durken.

– Fören lutade ned mot vattenytan och jag hörde hur vatten flyttade sig inne i skrovet. Jag tänkte att något måste vara väldigt fel, säger Rolf.

Mer och mer vatten kom in och båten krängde i vågorna. När Rolf, i ett försök att länsa båten, drog på gasen hände något ännu märkligare. Likt en gungbräda djupdök båten rakt ned i havet med fören och studsade sedan tillbaka ned på aktern.

– Motorn bara dog, säger Rolf. Nu steg vattnet snabbt upp över knäna och vännerna insåg plötsligt allvaret i situationen. Desperata började de ösa.

– Jag frågade Rolf, ”ska jag ringa 112?”. Han skrek ”ja för helvete!”. Klockan tolv minuter över nio fick Urban fick kontakt med SOS i Växjö. Det blåste tio sekundmeter och vågorna var meterhöga. I luren hörde operatören hur det skvalpade bakom Urbans desperata röst. SSRS Hörvik larmades ut och Urban försökte hjälpa sjöräddningen att hitta dem. Men vattnet steg för fort. Nu nådde det till midjan på Urban.

– Jag kunde inte hålla telefonen ovanför vattnet längre, jag fick lägga på, säger Urban. Strax därefter slog båten runt och började sjunka. Bert-Ola Lindros, sjöräddare på stationen i Hörvik, stod och matade sina minkar hemma på farmen när personsökaren larmade.

– Vi hade inte mycket att gå på. Båten hade sjunkit någonstans i Pukaviksbukten mellan Mörrumsån och Stärnö. Ett ganska stort område, säger han.

Rescue Lovisa Åstrand och Edna Bengtsson lämnade Hörvik klockan 09.25 och rörde sig norrut mot det angivna sökområdet. De bad om mer information men kunde inte få någon. Bert-Ola insåg att avsökningen skulle bli svår.

– När man inte kan få någon position känns det allvarligt, säger han. Ute på havet klamrade sig Rolf och Urban fast i den halvmeter av fören som nu stack upp ovanför vattenytan. Under dem, sex meter ned mot botten, hängde resten av båten. Förmodligen fanns en luftficka som hindrade båten från att sjunka helt. Det 18-gradiga vattnet slog över dem gång på gång. Urban höll ett fast tag i Rolfs jacka och skrek åt honom att hålla sig i allt vad han kunde.

– Vi såg land men hade inte klarat av att simma, det förstod vi, säger Rolf. Samtidigt som räddningsbåtarna fick direktiv att söka närmare land började Urban fundera på hur länge de skulle orka.

– Jag kände mig helt utmattad och visste inte om jag kunde lite på flytvästen, säger han.

Då hörde de ljudet av en helikopter. Det var sjöräddningshelikoptern från Ronneby som redan var i luften på väg ned till Skåne när larmet ropades ut. Efter 40 minuters letande hade ytbärgaren sett vad han trodde var en plastback i vattnet. Några människor syntes inte först, Rolf och Urbans mörka kläder och flytvästar gick inte att urskilja, men snart upptäcktes de båda männen.

Lovisa Åstrand och Edna Bengtsson lotsades till platsen med hjälp av helikopterns placering. Räddningen i den höga sjön blev dramatisk. Rolf var så stelfrusen att han inte kunde släppa båten. Bert-Ola Lindros fick tag i en arm och formligen slet upp honom i Lovisa Åstrand.

– Jag började få kramp överallt, Jag tror inte vi hade orkat mer än någon halvtimma till, om ens det, säger Rolf. Urban minns att han tackade sjöräddarna hundratals gånger när han kommit upp i båten.

– Det var en obeskrivlig känsla, jag var så tacksam. Fiskarkompisarna kördes till sjukhuset i Karlshamn ordentligt omskakade, men utan allvarliga skador. Efter en timma i vattnet hade deras kroppstemperatur sjunkit till 35,6 grader.

– Kaffekoppen på sjukhuset var det godaste kaffet jag druckit, säger Urban. Bert-Ola Lindros är tacksam över att helikoptern var så snabbt på plats. Urban och Rolf var mycket längre ut från kusten än vad sjöräddarna trodde. De hade haft små möjligheter att hitta killarna inom samma tidsram.

Både Rolfs och Urbans familjer blev ordentligt uppskakade av händelsen. Med deras stöd har de kunnat bearbeta det som hänt. Urban har funderat mycket på hur det hade slutat om han väckt sonen och fått honom att följa med ut. Numera tar han livet lite lugnare, säger han.

– Psyket fick sig en knäck av det här, jag blev verkligen påmind om livets bräcklighet. Hade jag väntat en minut med att ringa SOS kanske det inte slutat så bra. Urban har i efterhand valt att bli stödmedlem och stödräddare i SSRS. Rolf har försökt undersöka hur båten kunde ta in så mycket vatten. Men skrovet hade inget hål och tillverkaren kunde inte ge någon förklaring.

– Jag har fortfarande inget svar och det känns inte speciellt bra. Men jag är inte rädd för att ge mig ut igen, jag blev aldrig särskilt skärrad, mest förbaskad, säger han. Nästa sommar tänker vännerna fiska igen. Men då åker de ut med två nya lärdomar.

– Flytvästen ska inte vara mörkgrön, och man ska ha en vattentät telefon, säger Rolf.