Båten fylldes med vatten

Det var en blåsig oktoberkväll som Rolf, Peter och Michael befann sig på Hanöbukten. Det var becksvart och de var över två timmar från land när den 20 meter långa stålbåten blev allt svårare att manövrera.

– När jag öppnade luckan såg jag att hela förskeppet var fullt med vatten. Jag tänkte direkt »vi kommer att sjunka«, säger Rolf Tönnesen.

Rolf rusade tillbaka upp till Michael Silfverberg, som stod vid rodret.

– Vi måste anropa sjöräddningen, vi är på väg ner, berättar Rolf att han skrek.
Michael tog den fasta VHF:en och ropade. Väntade. Ropade igen. Men bara tystnad. Han bytte till den handburna VHF:en. Samma sak.

De stod utan fungerade kommunikationsradio och var så långt ute till havs att mobiltelefonerna inte hade någon täckning. De vände direkt mot land samtidigt som de desperat försökte få igång länspumparna.

– Man känner sig fruktansvärt liten där ute på havet när det är helt svart och båten är på väg att sjunka, säger Rolf.

Elverket stannade efter en kvart

Två dagar tidigare hade de tre goda vännerna träffats vid Biskopsuddens Marina på Djurgården i Stockholm. Rolf har jobbat i båtbranschen i över 30 år och har förvaltat hamnen i Biskopsudden i snart 20 av dem.

En av hamngästerna äger en 42 tons stålbåt från 1965, som efter omfattande renoveringar skulle köras från Stockholm till Strömstad. Rolf erbjöd sig att hjälpa till och ta båten till Ystad. För att förena nytta med nöje kollade han med vännerna Michael Silfverberg och Peter Kangärde om de ville följa med. 

Samtliga är mycket erfarna båtmänniskor. Michael arbetar också i båtbranschen och Peter har fartygsbefälsexamen. Han är köksmästare till yrket och hade planerat en rad goda måltider för det som de trodde skulle bli en avkopplande långhelg till havs.

– Vi hade fantastisk mat och kände ingen stress. Vi hade tre dagar på oss att ta oss till Ystad, där en ny besättning väntade, säger Rolf, som före avfärden hade satt två killar att gå igenom båten för att kolla att allt var i sin ordning.

Bara en kvart efter att de gett sig av stannade elverket. Det var inget som påverkade navigeringen och trion bestämde sig för att fortsätta.

– Vi såg det mest som ett bekvämlighetsproblem, säger Michael Silfverberg.

Trossen 3_2013_2

På väg mot nästa anhalt, Kalmar, började det blåsa upp. Rolf och Michael gick kontinuerliga ronder på båten. Öppnade luckor och lyste in med ficklampa.
I Kalmar väntade reservdelar och de fick igång elen. Men tio minuter efter att de lämnat hamnen inträffade samma fel igen. Killarna började tröttna på skutan, som visade sig ha fler skavanker än väntat.

Vid 18-tiden den 4 oktober gick Rolf ytterligare en kollrunda. Höga vågor sköljde titt som tätt över båten, men innanför luckorna var det torrt. Trion tog sikte mot Simrishamn och började snedda över Hanöbukten i solnedgången. Peter förberedde kvällens måltid medan Michael stod vid rodret.

– Jag fick en konstig känsla. Jag tyckte att båten fick mycket vatten över sig och kändes tung. Det var som att det var en sekundär rörelse ombord, säger han.
Michael bad Rolf ta över rodret, gick ner under däck – och fick se att hela förskeppet var vattenfyllt. 10–15 kubikmeter på en plats som två timmar tidigare hade varit tomt. När Rolf gick ner och lyste in med en ficklampa insåg han att risken att de skulle sjunka var överhängande. 

Michael satte kurs mot Hanö medan de två andra försökte få igång länspumparna. 

– Men eftersom elverket inte fungerade hade vi inget länssystem värt namnet, säger Peter, och beskriver hur de fick ösa med hjälp av en stor hink och länsa med en trädgårdsslang.
Efter en evighetslång kvart fick Michael till sist en pinnes täckning på sin mobiltelefon och kunde slå larm.

Först på plats var en militärhelikopter, som var ute på övning. Men eftersom de inte hade någon ytbärgare ombord kunde piloten inte göra annat än att lokalisera de nödställda vännerna.

– Det var mörkt, kallt och två meter hög sjö. Helikoptern hovrade ovanför oss och lyste och det kändes i alla fall som en lättnad att någon visste var vi var, säger Michael.

"Man vet hur snabbt den kan gå ner"

Samma kväll hade Ola Nilsson åkt till Sjöräddningssällskapets räddningsstation i Hörvik öster om Sölvesborg för att se om en av båtarna. När larmet gick kunde han och ytterligare fyra frivilliga sjöräddare snabbt ge sig ut med räddningsbåten Rescue Lovisa Åstrand.

– När vi kom fram såg vi att stålbåten låg med stäven bara en halvmeter över vattenytan, berättar Ola Nilsson.

De bedömde att det var för riskfyllt att borda stålbåten och väntade i stället in ytterligare två sjöräddare, som var på väg ut i en mindre räddningsbåt, Rescue Edna Bengtsson.
Den gick att lägga intill stålbåten, som fortfarande gick för egen maskin. Hade motorerna stannat hade båten gått under, konstaterar Ola Nilsson.
Han och två av de andra sjöräddarna tog sig över till de nödställda med länspumpar. Även en räddningshelikopter hade fått ner en ytbärgare.

– Det är otäckt att se sina kompisar gå ombord på en vattenfylld båt. Man vet hur snabbt den kan gå ner, säger Marlene Johansson, en av de frivilliga sjöräddarna som fanns med på Rescue Edna Bengtsson.

– Det var jättemycket vatten i skrovet och visst var det läskigt när jag såg vågorna utanför fönstret, men man blir väldigt fokuserad. Adrenalinet pumpade och det var ett jättebra samarbete mellan killarna som körde båten, ytbärgaren och oss sjöräddare. Vi fick igång tre bensindrivna länspumpar och det var precis så att det räckte, säger Ola Nilsson.
Stålbåten kunde för egen maskin ta sig ända till hamnen i Nogersund på Listerlandet. Där drogs båten halvvägs upp på en vagn och kunde tömmas. Rolf Tönnesen har räknat ut att det var nära 20 ton vatten ombord. Allt orsakat av ett hål på fyra centimeter i diameter.

– Det var från en gammal sumloggsgivare. Det hade suttit en blindplugg där som måste ha hoppat ur i sjögången.
Rolf, Peter och Michael tillbringade natten på ett ödsligt hotell, omskakade men lyckliga över att vara i livet. Sällan har kall korv, lax och några Piggelin-glassar smakat så gott, konstaterar de. 

– Det var oerhört imponerande att se hur snabbt sjöräddarna var ute. Att de var så lugna och coola stärkte oss, säger Michael.
Han och de två andra har inte tvekat att ge sig ut till sjöss igen. Men räddningsdramat har gett dem en tankeställare.

– Eftersom vi inte kände båten skulle vi ha gjort en bättre säkerhetskontroll innan vi lämnade Stockholm, säger Peter Kangärde.

– Två dagar efter att det hänt var jag på väg till jobbet, men kunde inte åka dit. Då kom allt ikapp mig. Jag ringde min fru och pratade med henne i telefon en halvtimme innan jag kunde fortsätta. Vi har lärt oss saker för framtiden av det här. Om jag ger mig ut i mörker och kyla tänker jag till lite extra, säger Rolf Tönnesen.

Årskrönika 2018

Nu har vi stängt det hundraelfte året i Sjöräddningssällskapet. Ett år med många utryckningar, mycket på grund av den varma sommaren. I år blev vi också 115 000 medlemmar, vilket är fler än någonsin

”Det här är fel” – sen smällde det

En mysig utflykt i skärgården slutade med en rejäl grundstötning och personskador som ingen utanför båten först kände till. Olyckan utanför Hunnebostrand visar hur lätt det kan bli missar i

Ambulans Prio 1

I helgen har RS Dalarö gjort skillnad. Vi har räddat ett liv. Det kunde vi göra för att vi:
1 var först på plats - åtminstone 30 minuter innan ambulanspersonal
2 är utbildade och tränade på IVPA
3 att vi har rätt utrustning i båtarna (syrgas och defibrillator).
Vad hände? Fem glada sjöräddare var på väg i två båtar, Rescue Dalarö och Rescue Drottning Silvia, mot en hägrande lunch på Kymendö. När vi var i höjd med Röudd

Ditt namn/era namn skrivs ut här