”Det här är fel” – sen smällde det

En mysig utflykt i skärgården slutade med en rejäl grundstötning och personskador som ingen utanför båten först kände till. Olyckan utanför Hunnebostrand visar hur lätt det kan bli missar i kommunikationen – och hur man som sjöräddare ofta måste improvisera på plats.

Decembervindarna piskar runt sjöräddningsstationen i Smögen, som badar i blekt, vackert vinterljus. Inne i värmen sitter Anna Smith och hennes 19-årige son William Lind och pratar med sjöräddarna Herbert Rödström, Jan ”Frasse” Fransén och Elsie Berned. Sist de sågs, lördagen den 20 maj i fjol, var vindarna mjuka och solen sken. Det var dagen då en mysig utflykt plötsligt blev en mardrömslik upplevelse.

Anna hade länge saknat sjön. När hennes tre barn var små åkte familjen ofta ut med gode vännen Jörgen Harrison i hans båt och nu tyckte Anna att det var dags att ta upp traditionen. De bestämde sig för att köpa med räkor och ta en liten tur.

– Barnen är stora och då blir kvalitetstiden man får med dem extra viktig. Tyvärr kunde bara William följa med. Men med tanke på hur det blev kanske det bara var bra, säger hon.

10:30 - Färden upp mot Bovallstrand inleds

Anna, William och Jörgen packade in fiskespön, badkläder, räkor, bröd och frukt i båten i Lökholmens hamn och åkte iväg. Målet var något av skären utanför Bovallstrand. Anna och William satt bakåtvända i fören, småpratade med  varandra och njöt av försommardagen. När de kommit ut på fjorden vände Jörgen norrut och drog upp farten. Efter kanalen vid Flatholmen spanade William i färdriktningen.

– Vi närmade oss en musselodling nära land, så jag blev lite undrande. Jag frågade mamma om det här kunde stämma, säger han.

Anna nickar.

– Jag vände mig också om och då insåg jag att något var fel. Vi var på väg rakt mot en bergvägg. När jag tittade på Jörgen förstod jag nästan direkt att han hade fått ett anfall. Han stod helt still vid ratten, säger Anna.

Jörgen är en erfaren båtförare och har tillbringat en stor del av sitt yrkesliv på sjön. Han har en form av epilepsi, men sjukdomen hade aldrig tidigare orsakat problem på sjön. I dag, vid mötet med sjöräddarna, har Jörgen fått förhinder och kan inte vara med. Han berättar senare på telefon:

– Jag bär alltid polariserande solglasögon på sjön, eftersom ljusreflexer kan ställa till det för mig. Jag trodde aldrig jag skulle kunna få ett anfall på det här sättet. Men kontakten till GPS:en åkte ut och när jag böjde mig för att sätta i den igen girade båten till. Då ramlade solglasögonen av. När jag fick in ljuset från solen och havet i ögonen utlöstes ett anfall.

Han försöker förklara hur det känns:

– Det är som att någon drar ner en rullgardin för ögonen på mig. Jag kan vara helt borta i upp till 30 sekunder. Sen tar det ett par minuter att vakna helt.

Inne i stationshuset på Smögen fortsätter Anna sin berättelse:

– Det tog några sekunder innan situationen sjönk  in. Sen ropade jag till och kastade mig mot ratten. Vi gick rätt mot berget och jag förstod att det inte skulle gå väl i den farten. Jag fick tag i ratten med vänster hand och vred den. Ett par sekunder senare smällde det.

När Anna ropade hade William kastat sig ner på durken med händerna över huvudet.

– Jag minns att det smällde men kommer inte ihåg hur det kändes, säger han.

12:10 - Lugnet efter kollisionen

Lika plötslig och våldsam som kollisionen var, lika lugnt och stilla blev det precis efteråt. William klarade sig utan en skråma. När han tittade upp såg han att Jörgen hängde halvvägs ut över relingen, vid medvetande men okontaktbar. Anna låg avsvimmad tvärs över en trasig stol och hade ett djupt blödande jack i huvudet.

– Jag slog tydligen huvudet i targabågen och den hade gått av på mitten, säger hon. Jag måste ha svimmat av i någon halvminut. Sen vaknade jag till men kände mig helt groggy.

Båten hade gått på snedden in i berget så att skrovet skadats vid ankarboxen. Radion och Jörgens mobiltelefon hade åkt i vattnet och durken var täckt av vatten. All packning låg och flöt huller om buller i båten.

– Jag tog fram mig till mamma och kollade att hon var okej, säger William. När Jörgen vaknade till frågade han vad som hade hänt. Jag kramade om honom och berättade.

Jörgen kollade motorn, men stängde av den när han förstod att det var något fel med propellern. Båten drev sakta västerut med strömmen och vid det här laget började Anna känna sviterna av kollisionen.

– Jag började bli orolig. Jag hade sprängande huvudvärk, ont i hela kroppen och en pirrande känsla som kom och gick i händer och ben, säger hon.

Jörgen lånade Williams telefon och ringde Sjöräddningssällskapets medlemscentral, som kopplade samtalet vidare till Sjö- och flygräddningscentralen. I chocken efter det inträffade berättade Jörgen dock bara att de hade motorproblem och låg och drev, inte att de även var skadade. Därför uppfattade Sjö- och flygräddningscentralen händelsen som ett okomplicerat medlemsuppdrag och ringde upp sjöräddningsstationen på Smögen. 

12:25 - Sjöräddarna tar emot larmet

Det var Jan ”Frasse” Fransén som hade jourtelefonen och tog samtalet.

– Det jag fick höra då var att det var en öppen båt som låg vid Ängön, norr om Hunnebostrand, och att det fanns tre personer ombord. Det nämndes inget om några skadade.

Frasse kontaktade jourhavande skeppare, Herbert Rödström. Han fanns redan på stationen, eftersom sjöräddarna övade den dagen.

Tre andra sjöräddare, bland dem Elsie Berned, var ute på havet med åttametaren Rescue Märtha vid Hällö strax söder om Smögen. Herbert bad dem komma in – ”Elsie ska med på ett uppdrag”.

– När vi kom in till stationen sprang jag och hämtade ett ombyte, för jag hade entimmesdräkten på mig. Jag väntade mig ett rutinuppdrag med bogsering och möjligen lossdragning, säger Elsie.

12:37- Skadebilden hos de nödställda börjar klarna

De lämnade kaj med tolvmetersbåten Rescue Mærsk Mc-Kinney Møller och på väg till olycksplatsen fick Frasse kontakt med Anna på telefon. Då började han förstå att allt inte stod rätt till med de nödställda.

– Jag kommer ihåg att du sa ”ni får komma snart, jag mår inte bra”. Då började jag misstänka att du hade slagit i huvudet, säger Frasse. Herbert kontaktade de två sjöräddarna på Rescue Märtha och bad om assistans medan han själv, Frasse och Elsie fortsatte mot olycksplatsen. Men besättningen på Märtha fick strax ett annat larm om en dykolycka i Lysekil och fick vända.

13:00 - Sjöräddarna anländer till platsen

Trots försök att få fast ankaret hade båten med de nödställda drivit över Bottnefjorden och befann sig nu intill Ängön.

– Situationen såg lugn ut, men enligt sjökortet var det väldigt grunt där båten låg. Vi fick stanna nästan hundra meter ut, eftersom det inte gick att gå närmre, säger Herbert.

Sjöräddarna bestämde sig för att försöka dra loss båten och bogsera den. De provade först att kasta ut en boj med en bogserlina, men strömmen var stark och förde bojen åt fel håll.

– Då frågade jag Elsie om hon kunde tänka sig att hoppa i, säger Herbert.

Elsie krängde på sig entimmesdräkten igen och simmade mot båten med en livlina fäst i dräkten. Första försöket misslyckades då strömmen förde henne för långt söderut. De flyttade räddningsbåten längre norrut och Elsie försökte igen. 

– Då och då ropade Frasse på radion att jag skulle ta det lugnt, säger Elsie. Men jag är en van simmare och visste att jag skulle orka.

Under tiden väntade de tre i båten på räddningen. Anna var orolig över hur det kändes i huvudet och kroppen. Jörgen hade dessutom, när första chocken lagt sig, insett att han var illa skadad. Det trasiga targaröret hade gett honom ett rejält jack i magen och han hade förlorat en del blod.

– Men jag kände mig ändå trygg. Nu visste jag att vi skulle få hjälp och komma i land, säger Anna.

13:30 - Elsie tar sig ombord hos de skadade

När Elsie närmade sig båten kastade William ut en lina och fällde ner stegen så hon kunde ta sig upp.

– Du var ingen vacker syn, Anna. När jag förstod hur ont du hade ropade jag i radion att vi behövde ambulans, säger Elsie och fortsätter:

– Eftersom vi inte kände till Jörgens skada hade jag inget sjukvårdsmaterial med mig, så jag lånade en t-shirt av William som Jörgen kunde trycka mot såret. Det stoppade den mest akuta blödningen. Jörgen verkade pigg och klagade inte mycket.

– Det var som att en mamma kom ombord. Du var så otroligt lugn och omhändertagande, säger Anna. Under tiden anropade Frasse en ambulans.

– Hade vi vetat hur illa det var ställt med er hade vi kopplat in fler resurser direkt. Det visar hur viktigt det är att vara tydlig med att berätta om skador. Skallskador är dessutom alltid prio ett. Då brukar vi dra på med allt vi har, och vi hade fått hjälp av minst en helikopter och flera räddningsbåtar.

Anna skakar på huvudet.

– Jag tycker ni var otroligt bra som det var! Ni kom dit och trodde att det handlade om något helt annat men anpassade er jättesnabbt. För oss är ni riktiga hjältar.

14:00 - Ambulanstransport till sjukhus

Sjöräddarna valde att direkt börja bogsera båten mot Hunnebostrand, som låg nära. Jörgen blev sämre, blodtrycket sjönk och sjöräddarna ökade farten så mycket det gick. Vid Bella Gästis väntade ambulansen som tog hand om Anna och Jörgen för vidare transport till NÄL i Trollhättan. Ytterligare en ambulans mötte upp på vägen. William följde med Rescue Mærsk Mc-Kinney Møller till Lökholmen med Jörgens båt på släp. Väl där lyftes olycksbåten upp på land. Senare samma kväll kunde William åka hem till sin mamma och de åt räkor hemma i köket i stället.

Tiden efter olyckan var jobbig, framför allt för Anna som fick en rejäl hjärnskakning och var blåslagen i ansiktet och över hela kroppen. Hon dras fortfarande med ärrvävnad vid tinningen. Där gör det ont vid beröring men värst är ändå knäna. Anna har fortfarande ont och svårt att gå – och att sätta sig i en båt igen finns inte på kartan.

– Bilden i mitt huvud, där bergväggen snabbt närmar sig, den kommer jag att få bearbeta länge, säger hon.

William, däremot, klarade sig bra och var ute på sjön igen redan under sommaren.

– Men då tänkte jag lite extra på grundstötning, säger han.

Anna tittar stolt på sin son.

– Kommer du ihåg vad jag sa till dig när vi kom hem från sjukhuset? ”Nu får jag acceptera att du är vuxen, för det har du visat.”

Artikeln är hämtad från vår medlemstidning Trossen.

Är du osäker? Larma alltid 112!

Det kan vara svårt att veta vilken instans man ska ringa till när något händer till sjöss. Man kanske inte vill larma i onödan. Men tumregeln är alltid att vid nödläge, personskador eller minsta osäkerhet ringa direkt till 112. Då kopplas rätt instanser in från början.