Kroppstemperatur 31 grader

Lars Bollmark hade en perfekt dag på sina långfärdsskridskor: blankis, strålande sol och en lätt vind i ryggen. Under en vilopaus uppdaterade han sin Facebooksida om de fina förhållandena. En timme senare kämpade Lars för sitt liv i det iskalla vattnet.

Under vackra vinterdagar är Ekoln, den nordligaste fjärden av Mälaren, ett skridskoparadis. Vid udden Skarholmen går starten för Vikingarännet; det 80 kilometer långa lopp för långfärdsskridskor som årligen går härifrån Uppsala till Stockholm. Eller i alla fall de år som isen tillåter.

Vid Skarholmen ligger även RS Uppsalas hemmahamn och stationshus. Det var härifrån räddningsinsatsen med stationens svävare koordinerades när Uppsalabon Lars Bollmark gick igenom isen den 1 februari 2017. Sedan dess har han vid flera tillfällen sökt upp de frivilliga sjöräddarna Camilla Liljegren och Alfred Larsson för att tacka dem för att han är i livet. Att 57-åringen fortfarande är innerligt tacksam är tydligt när han en isande vinterdag kliver in i räddningsstationens lokal och kramar om sina räddare.

– Det händer ofta att jag tänker tillbaka på den här dagen. Det var inte långt ifrån att jag strök med, säger Lars, samtidigt som Camilla, Alfred och Christopher Carlbom, som är stationsansvarig och också deltog i räddningsinsatsen, dukar fram kaffe och bullar.

Både Lars Bollmark och Camilla Liljegren tänker ofta tillbaka på isolyckan som kunde ha kostat Lars livet. Foto: Sara Mckey

14:30 - Lars går igenom isen

Första dagen i februari 2017 var en strålande vinterdag, som gjord för en tur på långfärdsskridskor. Lars gjorde i ordning matsäck och strax före klockan tolv gav han sig ut på Ekoln. Överallt där han satte skridskorna var det ”kanonfin kärnis”; blank is utan inslag av luft eller snö. Det är den starkaste istypen och i sötvatten kan den vara helt genomskinlig. Därför blev Lars förvånad när det utanför naturreservatet Morga hage plötsligt började fräsa om skridskorna. Bara några sekunder senare brast isen och han hamnade i vattnet.

– Tack vare flytkraften i ryggsäcken hamnade jag inte helt under vattnet när jag gick igenom. Jag sjönk inte mer än till brösthöjd, säger Lars. 

Trots att isen såg tjock ut var den underfrätt av vattenströmmar på grund av så kallad uppgrundning. På kort sträcka går djupet från drygt trettio till sex meter. Nere i isvaken blev Lars först inte rädd. Han var bara fast beslutsam och fokuserad på att ta sig upp. Han högg fast isdubbarna men kunde inte ta sig upp, hur mycket han än ansträngde sig.

– Jag blev förvånad och trodde att det berodde på att jag inte tog i ordentligt – trots att jag tog i som tusan. Jag fick tunnelseende och i stället för att tänka kreativt tog jag bara i hårdare och hårdare. När jag märkte att isen var svagare i riktning inåt land fick jag idén att jag skulle krossa mig fram genom isen in mot land. Jag tänkte att jag skulle kunna ta mig upp när jag väl bottnade.

Problemet var att Lars hade ungefär 400 meter in till land. Snart tröt krafterna, i takt med att temperaturen i hans kropp sjönk grad för grad.

– Minns du när du först ropade på hjälp? undrar Camilla.

Lars svarar eftertänksamt:

– Ja, det var väl just då, när jag märkte att jag inte skulle kunna ta mig upp med isdubbarna.

Det märks att han blir tagen av att tänka på tiden i vaken.

14:41 - Sjöräddningssällskapets svävare nås av larmet

Camilla och Alfred var ute och körde med stationens svävare. Efter att ha tittat till en råk, alltså en kraftig spricka i isen, på andra sidan Ekoln pratade de om att åka och fika vid Skoklosters slott. Men innan de hunnit iväg kom anropet från SOS Alarm. Någon på land hade hört och sett en person i vattnet utanför Morga hage.

– Vi var i närheten av olycksplatsen så det tog inte lång tid innan vi såg Lars, som en liten prick framför svävaren, säger Camilla.

Hon stannade så nära isvaken det gick och Alfred hoppade ur. Han lade sig på mage, sträckte fram en ispik och gjorde sig redo för att dra upp Lars.

När sjöräddarna Alfred och Camilla nåddes av larmet var de ute på isen och som tur var nära olycksplatsen. Foto: Sara MacKey

14:43 - "Nu när det var skarpt läge klarade jag det."

– Som jag minns det så gick allt i ett huj, minns Lars.

Alfred nickar:

– När vi har övningar är det svårt och tungt att dra upp en fullvuxen människa i ett drag, men nu när det var skarpt läge klarade jag det. Det var bara rent adrenalin, säger Alfred.

Camilla fortsätter:

– Jag fick av skridskorna och ryggsäcken från Lars och tog fram filtar. Om jag hade fått gissa på hans ålder hade jag sagt 70 år och inte 56. Så blå och dålig såg han ut. Alfred anropade Christopher, som befann sig här på stationen, på Rakel och sen gav vi oss iväg mot vår hemmahamn. Vi frågade Lars vad han hette och om han hade ont, och så berättade vi vilka vi var. Även om Lars pratade långsamt och svagt var han vid fullt medvetande. Vi satte honom mellan oss, i blöta strumpor. Det ju var dumt, har jag tänkt i efterhand. Sen for vi mot den väntande ambulansen. Det var i alla fall vad vi trodde.

Camilla Liljegren har varit frivillig sjöräddare i 20 år. Foto: Sara MacKey

14:55 - Svävar mot stationen för snabb överlämning

Det tar sex minuter från Morga hage till Sjöräddningssällskapets hemmahamn vid Skarholmen. Under färden mot stationen fick de frivilliga sjöräddarna besked om att ambulansen var skickad till olycksplatsen, som ligger på gränsen mellan Uppsala och Knivsta kommun.

Ambulanser som skickas från Uppsala har avtalat med Sjöräddningssällskapet att alltid hämta upp människor vid Skarholmen – men nu hade larmet gått till Knivsta, där man uppenbarligen inte kände till det upplägget. Ambulansen skickades till stora lands-
vägen och sedan tog man en fyrhjuling ned till vattnet, i tron att Sjöräddningssällskapets svävare skulle finnas där.

14:58 - "Vi var oerhört frustrerade, men också oroliga."

Efter att ha fått reda på att ambulansteamet körts till olycksplatsen fick Camilla och Alfred vända tillbaka. De var, som Camilla beskriver det, ”oerhört frustrerade” men också oroliga.

De visste att varje sekund var viktig för att Lars inte skulle få men för livet. Lars själv, däremot, behöll lugnet.

– Jag slappnade av och kopplade bort hjärnverksamheten när jag kom upp ur vattnet, säger han.

När Lars lastades över på fyrhjulingen och kördes till den väntande ambulansen var han fortfarande vid medvetande.

15:12 - Kroppstemperaturen hade sjunkit till 31 grader

– De tog tempen i Lars öra och det visade sig att kroppstemperaturen hade sjunkit till 31 grader. Det var inte livshotande, men det var riktigt jobbigt att lämna över honom i så dåligt skick, säger Camilla, som har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Man brukar dela in nedkylningar i tre nivåer och när kroppstemperaturen fallit till mellan 32–35 grader kallas detta mild nedkylning. Lars befann sig på mellannivån, medelsvår nedkylning. Den ger sjunkande puls och blodtryck, man blir blek i huden och andningsfrekvensen minskar när energidepåerna börjar ta slut. Gränsen för svår nedkylning går vid 28 grader och nedåt. Vid de temperaturerna blir en människa medvetslös och svävar i livsfara.

På vägen till Akademiska sjukhuset i Uppsala fick Lars ligga under bubbelplast. Den skulle få kroppen att värmas upp långsamt inifrån så att inga inre organ skulle ta skada.

15:30 - Framme vid sjukhuset fortsatte uppvärmningen

Framme vid sjukhuset fortsatte uppvärmningen, nu med ett täcke av aluminium. Det sattes också in varmt dropp i underarmen på Lars och han hölls under konstant uppsikt. Framför allt kontrollerades att blodet var fritt från metaboliter, nedbrytningsprodukter i kroppen. Om man hade upptäckt sådana kunde det tyda på att hinnor eller membran spruckit.

Lars fick tillbringa natten under uppsikt på sjukhuset.

Efter att hans son varit förbi med torra kläder hade Lars svårt att slå bort tanken på hur nära döden han varit.

– Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag under en paus skrev på min Facebooksida att det var en perfekt dag för långfärdsskridskor. Det hade känts kymigt om jag lurat ut fler på sjön, säger han.

Redan morgonen därpå ansåg sjukhuspersonalen att Lars var redo att lämna sjukhuset. De enda skadorna var ett par skrubbsår på benen.

. Foto: Sara MacKey

Christopher Carlbom tror att Lars klarade sig så väl tack vare att han bibehöll lugnet.

– Tar man det lugnt i vaken värms vattnet närmast kroppen upp lite. Men om du börjar röra dig för mycket, och kanske till och med simma, kommer det kallt vatten inpå kroppen och det påskyndar nedkylningen.

Lars tycker att det är skönt att höra att han i alla fall gjort något rätt.

– Man ska inte vara ute ensam på isen, säger han. Jag har åkt skridskor i flera decennier och trodde verkligen att jag kunde läsa isar. En viktig lärdom är att det inte räcker att ha isdubbar och annan säkerhetsutrustning; man måste träna på att använda dem också. Nu efteråt är jag mer ödmjuk.

Artikel är tidigare publicerad i medlemstidningen Trossen, nummer 1 2019.

Viktig utrustning att ha med

Isdubbar. Ska sitta så högt upp som möjligt under hakan, för att vara lätta att få tag på.

Räddningslina. Sitter på utsidan av ryggsäcken med ett band fram över axeln så att den lätt kan tas fram och kastas till den eller de personer man är ute och åker med.

Visselpipa. Ska vara lättillgänglig (sitter ofta tillsammans med isdubbarna).

Ryggsäck. Får gärna vara vattentät, men det viktigaste är att ombyteskläder packas i vattentäta påsar – som även fungerar som flythjälp. Packa även sjukvårdsutrustning, mat och vattenflaska.

Ispikar. Är till för att slå hål på isen, för att kunna bedöma om den håller.

Mobiltelefon. Bör ha vattentätt skal, så att man kan larma.

. Foto: Sara MacKey

Stötta våra frivilliga sjöräddare

Ditt namn/era namn skrivs ut här