Man över bord

När en kock föll överbord från ett lastfartyg var prognoserna usla – kylan, blåsten, mörkret och det faktum att offret var helt klädd i svart utan flytväst talade för att det var kört. En styrman och ett gäng sjöräddare i samarbete över såväl nations- som organisationsgränser ville annorlunda.

Den finländske styrmannen Anton Tasanen slog sig ner i mässen för att njuta kvällsmaten – en ostmacka som just denna kväll inte alls kändes så torr och tråkig som den faktiskt var. Antagligen var det för att de var på väg hem. Lastfartyget Prima Donna hade lämnat Hamburg ett dygn tidigare, tagit sig igenom Kielkanalen och nu satt kurs norrut – tillbaka mot Nystad.

Detta brukade vara den lugnaste delen av resan, en tid då de åtta besättningsmännen ombord nöjt kunde konstatera att det tunga arbetet var över och istället ägna tankarna åt den väntande ledigheten. Det var inte underligt att Anton andades ut en smula.

Då ljöd Prima Donnas alarm. Anton Tasanen lade ner smörgåsen och sprang upp till bryggan. Kaptenen berättade att fartygets kock, Alexander Kuznetsov, trillat överbord, att en besättningskollega sett händelsen och kastat i en livboj.

–  Livbojen tändes så fort den nådde vattenytan, säger Anton Tasanen. Tack vare den hade vi synkontakt med besättningsmannen från vår plats på bryggan, och kaptenen försökte svänga fartyget för att komma på kontrakurs och ta oss mot bojen. Jag minns att vi precis hade fått kontakt med räddningsledare via radion.

20:51. Det piper i telefonen: "Man över bord".

Samtidigt, 24 nautiska mil västerut, rådde lugnet i det skånska fiskesamhället Skillinge. Det var påskdag, ledighet och det mest dramatiska som hänt hittills under helgen var att en bluesfestival stått för nyinvigningen av byns lilla teater.

–  Vi hade gäster hemma, minns frivilliga sjöräddaren Jocke Wahlsten. Vi hade precis satt oss till bords när det pep i telefonen. ”Man överbord utanför Bornholm.” Jag tittade ut, såg mörkret och tänkte att det här blir en lång natt.

Sjöräddarkollegan Magnus Hartwall nåddes av samma information:

–  Första tanken var att utsikterna inte var så bra. Det var mörkt och det blåste rätt bra.

Hartwall var först på plats vid räddningskryssaren Rescue Gad Rausing nere i hamnen. Snart anslöt resten av gänget: Jocke Wahlsten hade lämnat gästerna vid matbordet, Magnus Lindblom hade fått beskedet just när han passerat Johan Mårtensson hus, varpå de gjort sällskap ner till båten.

–  Tolv minuter efter att vi fått larmet drog vi iväg ut, säger Johan Mårtensson, stationsansvarig vid RS Skillinge. Vi vet att tiden ofta är helt avgörande i sådana här fall.

21:10. Sjöfartsverkets helikopter sätter kurs söderut.

De var inte ensamma i sin jakt på tid. I blekingska Ronneby hade Sjöfartsverkets helikopter Lifeguard 003 redan satt kurs söderut, utkommenderad av Sjö- och flygräddningscentralen. Befälhavaren ombord, Anders Olsson, var inte optimistisk:

–  Att hitta någon i mörker brukar vara svårt. Vi ställde in oss på ett långt letande. Sedan kom rapporter om att besättningen hade visuell kontakt, och då blev jag plötsligt mer hoppfull. Då ändrade vi fokus från ett sökande till ett upplockande.

Helikopterfärden mot olycksplatsen bjöd snart på fler känslomässiga vändningar.

–  Det kom motstridiga uppgifter, minns Olsson. Var det en man som trillat i? Var det två? I något läge talades det om att de skickat i en flotte. Efter alla år lär man sig att ta allt med en nypa salt. Kaoset på plats gör lätt att information förvrängs. 

Just denna gång fanns det goda skäl till de varierande uppgifterna. På Prima Donna var planen till en början att närma sig den nödställde med babordssidan för att där, i skydd av det lä som  fartygsskrovet gav, skicka i två man med räddningsdräkter. Men plötsligt förändrades allt.

Kollegan i vattnet  hade förflyttat sig och låg i stället nedanför fören.

–  Jag sprang då bort till fören, berättar Anton Tasanen. Matrosen hade kastat i förtöjningstrossen, och när jag tittade ner såg jag Alexander  klamra sig fast i den. Men han började tappa greppet och vände sig snart upp och ner.

Han bedömde situationen: Om kocken flöt iväg var det kört. Han uppmanade matrosen att vara redo med vinschen till trossen. På någon av alla de kurser han gått – i sjöscouterna, i flottan, på sjöfartsutbildningen – hade de talat om att just förtöjningstrossens ögla kan användas till att lyfta upp människor. Han tyckte att det var värt ett försök. Han tog av sig jacka, byxor, skor och hoppade ner i det kalla vattnet. Plötsligt var det – precis som radiokommunikationen meddelade – två man överbord.

–  Jag gick på instinkt, säger Tasanen. Jag gav mig själv tio minuter, för det är ungefär vad man klarar i så kallt vatten. Om jag inte lyckades få upp honom på den tiden skulle jag ge upp och tänka på mig själv.

21:15. Läget kring insatserna börjar klarna.

Vid det här laget började läget kring insatsen klarna. Eftersom incidenten skett utanför Bornholm ledde danskarna operationen från Sjöräddningscentralen i Århus, medan motsvarigheten i Sverige agerade stöd. Det fanns två helikoptrar i luften: en svensk och en dansk. Danskarnas ankomsttid uppskattades till 22.00, medan Lifeguard 003 skulle vara på plats en halvtimme tidigare. Och Rescue Gad Rausing skulle nå fram strax därefter.

–  De kallade tillbaka den danska helikoptern, minns Johan Mårtensson. Antagligen hörde de att vår båt hade kommit en bra bit och bedömde att det räckte som uppbackning.

Sjöräddarna från Skillinge har gott om rutin från liknande internationella samarbeten. Faktum är att svenskarna ofta har närmare till incidenter på danskt vatten i Östersjön. I gengäld når dansk sjöräddning ofta fram först i Öresund. Sjöräddarna visste också av erfarenhet att det fanns goda skäl att fortsätta mot olycksplatsen – även om Anders Olssons helikopter skulle hinna dit först. Mycket kunde fortfarande förändras.

21:20. Anton Tasanen träffar vattenytan.

Anton Tasanen beskriver känslan när han träffade vattenytan som ”lite kall”, men säger att det gick över eftersom han var tvungen att arbeta snabbt. Han simmade mot kollegan och fick på vägen tag i trossen. Därefter försökte han trä in den drygt 100 kilo tunga mannen i öglan – det tog närmare de tio minuter som Tasanen satt som gräns för sig själv när han dök i. När han väl lyckats trixa in både kocken och sig själv gav han tecken mot fartyget att dra igång vinschen. Allt gick bra – fram till relingen. När de skulle över kanten hamnade Tasanen i kläm mellan fartyget och kollegan. Ett rejält kras hördes från kroppen.

–  Jag tänkte: ”Det där gick dåligt”. Det gjorde inte så ont, men det berodde väl på allt adrenalin.

På däck konstaterades att ryssen var medvetslös och rejält nedkyld. En matros tog av sig kläderna och lade sig intill för att värma kollegan.

–  Då fick jag information om att en helikopter var på väg, säger Tasanen. 

På Rescue Gad Rausing hörde besättningen att helikoptern nått fram. Själva var de halvvägs.

–  Vi fortsatte en bit till. Med tanke på den växlande informationen tänkte vi att vi kanske ändå skulle behövas, säger Magnus Lindblom.

– Det var diskussioner om vilket sjukhus man skulle till, minns Johan Mårtensson. Situationen var ju inte enkel; en finländare och en ryss var skadade, operationen leddes av Danmark och vi kom från Sverige... Vi hörde att de föreslog Rönne, men det är ju en sådan liten stad. De har bara en sjukstuga.

Helikopterbefäl Anders Olsson tryckte på om att få flyga till Karlskrona.

–  Vi går lite på rutin i de lägena, vi vet vilka som brukar vara snabba på att ta emot akut. Flyger vi till Karlskrona är vi också själva snabbt tillbaka i Ronneby för nya uppdrag.

21:50. På Prima Donna tar sig Anton till sin hytt.

På Prima Donna tog sig Anton Tasanen till sin hytt och fick på sig varma kläder, samt ryckte åt sig två filtar för att mota nedkylningen. Han gick tillbaka till fördäck och hjälpte till med att bära kocken till lastluckorna, där bärgningen upp till helikoptern skulle ske, innan han tog sig upp till bryggan för att be kaptenen om tillåtelse att få följa med till sjukhus. Kaptenen gav Anton Tasanen hans pass, och bad honom också ta med ryssens. Sedan meddelade han över radion att ytterligare en besättningsman skulle bärgas. Först vinschades Kuznetsov upp. Därefter fäste ytbärgaren selen kring Tasanen. Sedan tittade han honom i ögonen, log och sade: ”This is gonna hurt like hell.”

– Jag började skratta och det gjorde han också, minns Anton. Sedan bar det iväg uppåt.

23:30. Det grubblas på Karlskrona sjukhus.

Natten mot måndag låg Anton Tasanen på Karlskrona sjukhus och grubblade. Han hade krossat sju revben och fått två mindre frakturer. Men det var inte smärtan som plågade honom. Sjukhuspersonalen hade meddelat att kockens kroppstemperatur legat på 30 grader när han kom in.

–  Skulle han överleva? Hade jag hoppat ner i onödan?

Dagen efter fick han besked att hans insats inte var förgäves. Samma eftermiddag fick han också besöka kollegan. Alexander Kuznetsov var omtöcknad och förvirrad där han låg i sjukhussängen.

– Jag berättade att han hade ramlat i och att jag hoppat efter. Men jag tror inte att han förstod det då.

Dagen efter anlände några av Antons kompisar med bil från Finland för att hämta hem honom. 

Det har gått några månader sedan dramatiken utanför Bornholm när vi pratas vid. Anton Tasanen vilade i en och en halv månad. I början av juni mönstrade han på Prima Donna igen.

– Det första jag gjorde var att gå runt – till fören, till lastluckorna – och spela upp allt i huvudet. Det kändes bra, berättar han.

Kocken har han inte hört av personligen. Däremot skickade han en hälsning via en rysk landsman som befann sig ombord när Anton gick tillbaka i tjänst.

–  Han sa att han var tacksam för att jag räddat hans liv.

Sjöräddare Johan Mårtensson säger att det lyckliga slutet visar på betydelsen av det samarbete som finns – mellan länder och mellan organisationer. Inom sjöräddning råder en prestigelöshet byggd på att den som har närmast till platsen är den som ska agera. Ibland når, som i Prima Donna-fallet, en räddningshelikopter först. Ibland är det Sjöräddningssällskapets båtar.

–  Oavsett organisation eller nationalitet så använder vi samma språk och terminologi, säger Mårtensson. Det här funkar eftersom vi har ett enda gemensamt mål: livräddning.

Han menar också att det finns lärdomar att dra av Prima Donna-incidenten. Som det elementära att alltid ha flytväst, men också att ingen utan rejäl skolning ska tänka tanken att hoppa i kallt vatten för att försöka rädda en annan person.

Helikopterbefäl Anders Olsson håller med:

– När jag hörde vad som hade hänt tyckte jag att det var riktigt dumt gjort. Sedan har jag förstått att den här finländaren var rätt bra skolad i det han faktiskt gjorde. Sjöräddare Jocke Wahlsten summerar:

–  Han speglade inte genomsnittsseglaren – han var bra mycket bättre än så.

Anton Tasanen själv har inte funderat över rätt och fel. Han är mest tacksam för att allting löste sig till det bästa. Förståelsen från familj och vänner har varit stor.

–  De hade ju kunnat ha synpunkter på att jag riskerade mitt liv, men de känner mig och vet hur jag resonerar. Men för mig fanns det inget alternativ. Jag gjorde vad jag kunde för att rädda en annan besättningsman. Och det är jag glad för.