Oväntat möte i Öviksfjärden

Håkan Sjöblom från Järved har levt och jobbat på sjön hela sitt liv, så den korta båtturen en mörk novemberkväll förra året var ren rutin – trots hårda vindar och grov sjö. Plötsligt låg Håkan ändå i det iskalla vattnet, med en vattendränkt mobiltelefon som enda möjlighet till snabb hjälp.

Sjöräddningssällskapets lokaler vid den djupa Örnsköldsviksfjärden är enkla men funktionella. Sista lördagen i mars håller de frivilliga sjöräddarna på att vårrusta de två räddningsbåtarna. Snart är det säsong och allt ska vara i toppskick.

RS Örnsköldsviks lokaler vid Öviksfjärden är inte märkvärdiga, men ligger perfekt för snabba utryckningar. Som när Håkan Sjöblom havererade med sin båt i höstas. Foto: Elin Berge

I en barack just bredvid sitter tre sjöräddare – Ulf Holmberg, Cristoffer Sydh och Felix Öberg – och pensionerade kustbevakaren Håkan Sjöblom. Håkan har känt Cristoffer länge, men bekantskapen med Ulf och Felix är färskare. Nu har de samlats för att prata om den dramatik de upplevde tillsammans i höstas.

Håkan Sjöblom och hustrun Marie älskar havet. Så fort vårisarna bryts upp i slutet av april flyttar de ut till stugan på Malmön utanför Örnsköldsvik. Härifrån når de lätt hela det magnifika världsarvet Höga kusten, med sin dramatiskt vackra skärgård. Makarna bor kvar så länge som möjligt på höstarna, så också i fjol, men när höstmörkret blev för kompakt och kylan för besvärande började paret Sjöblom förbereda sig för att lämna stugan. Söndagen den 11 november skulle bli sista kvällen för säsongen på Malmön.

– Vi gjorde som vi brukade och tog in den stora båten i sjöboden, säger Håkan. Den lilla aluminiumbåten fick ligga kvar vid bryggan så vi skulle kunna ta oss in till fastlandet.

Under eftermiddagen hade de njutit av ett sista bastubad och höll som bäst på att packa ihop sina saker och ”vintra” stugan när telefonen ringde.

– Det var en stuggranne som berättade att belysningen vid öbornas brygganläggning i Killingsnäs var släckt, säger Håkan. Det lät inte bra, eftersom vi haft många stölder där.

Håkan är hamnfogde i samfälligheten på Malmön och bestämde sig för att åka den knappa distansminuten till Killingsnäs, för att undersöka saken. Marie var inte överförtjust och undrade om det var så klokt.

– Det var ju becksvart ute och blåste rejält, berättar hon på telefon.

Samtidigt visste Marie att Håkan är sjövan och sällan tog risker. Han tog en pannlampa och gick ner till den lilla aluminiumbåten. Håkan fick kämpa en stund med motorn innan den gick igång, så han kunde styra ut.

– Det blåste en hel del från sydost, men ön läade så det gick ändå bra att köra, minns han.

Väl i Killingsnäs kunde Håkan snabbt konstatera att det var av en av föreningsmedlemmarna som hade släckt belysningen. Han tände den och satte sig i den lilla båten för att åka tillbaka till stugan.

 

19:42 - Fören reste sig och båten kantrade

Till en början var fjärden vindskyddad och färden lugn, men när Håkan kom ut på mer öppet vatten och vågorna blev större fick han problem.

– Motorn började tappa kraft. Plötsligt reste sig fören och hela båten kom över mig. Det gick inte fort, men jag kunde inte förhindra det.

I efterhand har Håkan förstått att vatten forsat in bakifrån, över den ganska låga akterspegeln. Det blev för mycket för den lilla och lätta aluminiumbåten, som helt enkelt tippade bakåt.

Håkan hamnade i det kalla vattnet och båten han nyss kört låg upp och ner. Mörkret var kompakt. För ett ögonblick hann han tänka: ”Grejar jag det här?”.

19:44 - Årets sista jourpass just avklarat

Inne i Örnsköldsvik hade fyra frivilliga sjöräddare precis gått av säsongens sista jourpass. Nu skulle isen snart lägga sig och Sjöräddningssällskapets verksamhet i området gå på lågvarv till våren. Då visste de inte hur fel de hade.
 

Ute på Malmöfjärden gjorde Håkan Sjöblom precis som han lärt sig; han tog ena benet runt båtmotorns rigg och kravlade upp på den upp-och-nervända båten.

– Den var ganska flatbottnad och låg stadigt i vattnet. Det kändes lugnt, säger Håkan och minns hur han sedan trevade efter mobiltelefonen i jackfickan.

Han var rejält klädd med såväl fleecetröja och långkalsonger som jeans, men genomblöt efter det ofrivilliga doppet. Med stela fingrar lyckades han ändå slå numret till Marie och lättnaden var stor när signalen gick fram. Den vattendränkta telefonen fungerade!

– Egentligen är det helt otroligt med tanke på att jag låg i vattnet en bra stund. Men telefonen var ganska ny och klarade tydligen den prövningen.

Hemma i stugan hade Marie börjat undra varför maken inte kommit tillbaka. Flera gånger hade hon gått till fönstret och spanat ner mot sjöboden i hopp om att se Håkan på fast mark igen.

– Jag var väl inte direkt orolig, men det kändes som att han borde ha varit tillbaka. Då ringde telefonen, säger Marie.

19:46 - ”Jag har ramlat i havet.”

Hon minns orden väl, hur Håkan kort och med bevarat lugn förklarade: ”Jag har ramlat i havet och håller mig fast ovanpå båten. Vi är utanför Norgrens udde”.

Marie visste exakt vad som behövde göras och replikerade: ”Jag ringer 112! Jag ringer 112!”. Sedan la hon på.

Tre av de fyra frivilliga sjöräddarna hade hunnit hem från sista jourpasset när det plötsligt plingade till i mobilerna.

19:48 - Ulf förstod att läget var akut

– Det var ett kort meddelande – ”JRCC – sjöräddning” – och en kartbild med en nål utanför Malmön. Jag förstod direkt att det inte handlade om någon övning, säger befälhavaren Ulf Holmberg.

Inom någon minut hörde Simon Edlund, en av de andra som haft jour samma kväll, av sig till Ulf. Han hade ännu inte kommit iväg från stationen och sade att han började göra i ordning båten. Efter motringning till Sjö- och flygräddningscentralen, och beskedet att det handlade om ”person i vattnet”, visste Ulf Holmberg att läget var akut.

– Det var i mitten av november och dåligt väder. Då kan man inte ligga länge i havet på våra breddgrader.

. Foto: Elin Berge

I beckmörkret ute på havet försökte en allt mer nerkyld Håkan paddla och sparka sig mot land. Då ringde telefonen igen. Håkan svarade men hustrun Marie i andra änden hörde inget. Mikrofonen på  Håkans hörsnäcka hade gett upp och det enda han hörde var hennes ord: ”Sjöräddningssällskapet är på väg för att hämta dig. De tror att det kan ta en halvtimme”.

Han blev lugn. Hjälp var på väg.

Marie försökte ringa igen. Och igen. Hon hörde att någon svarade och hörde vågskvalpet, men inte Håkans röst.

– Det var förstås frustrerande. Men jag visste i alla fall att han levde och det var huvudsaken, säger Marie.

Även SOS Alarm försökte upprepade gånger ringa Håkan, utan att lyckas.

19:55 - Satte full fart med Rescue Örnsköldsvik

Mindre än åtta minuter efter larmet lämnade besättningen från RS Örnsköldsvik kajen. Ombord fanns förutom Ulf Holmberg även Felix Öberg, Simon Edlund och Cristoffer Sydh.

– Tack vare informationen från Håkans fru hade vi hans koordinater, så vi satte full fart, säger Ulf.

Under tiden hade ambulans larmats ut och även en helikopter, men den behövde aldrig lyfta.

20:15 - Marie eldade både i bastun och i storstugan

Hemma i stugan gjorde Marie vad hon kunde för att förbereda för Håkans återkomst. Hon eldade i såväl den ännu varma bastun som i storstugan.

– Jag tänkte att han skulle vara nerkyld när han kom hem, så jag tog fram filtar och torra kläder. Sedan gick jag ner till sjöboden och väntade.

Ganska tidigt, en bra bit innan de nått den position som Håkan skulle ha enligt larmet, slog sjöräddarna på båtens strålkastare och började söka av Malmöfjärden. Under tiden fick Cristoffer hjälp att dra på sig ytsimmardräkten. Den skulle förstås vara helt nödvändig i det kalla novembervattnet.

Plötsligt blänkte det till. Det var den upp-och-nervända aluminiumbåtens skrov som reflekterat strålkastarskenet. Håkan var hittad. Sjöräddarna insåg att de inte kom närmare med räddningsbåten och att Cristoffer måste simma sista biten.

– Då gjorde vi som vi brukar och ropade ”Sitt kvar! Vi skickar en ytsimmare!”, säger Ulf.

I det läget visste ingen av sjöräddarna vem haveristen var. Inte heller ytsimmaren Cristoffer som gled ner i vattnet och simmade de sista metrarna till olycksbåten. Det blev ett kärt möte. Håkan skrattar när han berättar:

– När han kom närmare såg jag vem det var, så jag sa: ”Tjena, Cristoffer!”.

Cristoffer ler åt minnet:

– Jag var inte riktigt beredd men fann mig väl ganska snabbt och svarade: ”Håkan, vad gör du här?”.

Runt bordet där sjöräddarna och Håkan nu träffas igen är stämningen lättsam och uppsluppen. Det är inte första gången de ses efter händelsen; i början av februari dök Håkan upp med smörgåstårta under ett besättningsmöte.

– Jag ville visa min uppskattning för det de gjorde den där novemberkvällen. Och så var det skönt att få prata med dem som var med. Det blev lite terapi för mig, säger Håkan.

20:20 - Huttrade så han inte kunde prata

Väl på räddningsbåten – och med den lilla aluminiumbåten på släp – fick Håkan ta av sig de våta, kalla kläderna och sveptes in i torra, varma filtar. Då kände han för första gången hur mycket han frös.

– Jag började huttra så mycket att jag inte kunde prata. Innan dess kände jag ingenting, säger Håkan.

Eftersom han inte var skadad ville han hem till stugan och sin väntande hustru. Ulf och de andra sjöräddarna gjorde snabbt bedömningen att det var okej.

– Håkans fru är sjuksköterska på akuten, så vi tänkte att hon skulle kunna bedöma om han behövde åka in till sjukhuset senare, säger Ulf.

Hemma på bryggan på Malmön tog Marie emot Håkan med torra kläder.

– Men jag hade glömt skorna så han fick gå barfota till stugan. Tur att den var varm, skrattar Marie.

. Foto: Elin Berge

När Håkan nu åter träffar sina räddare säger han att han faktiskt aldrig drabbades av panik den där söndagen i november. Och han tackar sin lyckliga stjärna att mobilen fungerade. Annars hade utgången kunnat bli en helt annan.

– Jag tror ändå att Marie till sist hade larmat SOS Alarm. Men det hade väl blivit en bra stund till där på den upp-och-nervända båten, säger han.

Tips: Skydda mobilen

En fungerande telefon kan vara avgörande om något händer på sjön. Flera modeller är hyfsat vattentåliga, men till sjöss bör man alltid förvara sin telefon i ett vattentätt skal. Det kan vara skillnaden mellan liv och död.

Artikel tidigare publicerad i medlemstidningen Trossen. 

Ditt namn/era namn skrivs ut här