Svävarens tid är nu

En farkost som kan ta sig fram på vatten, land och is – ja, egentligen vilket underlag som helst. Och som drar hälften så mycket bränsle som en båt av motsvarande storlek. Vad finns det att inte gilla med en svävare? Om du frågar en entusiast är svaret ”ingenting”.

Magnus Ivanoff bygger, säljer och tävlingskör med svävare, och har haft intresset hela livet.

– Ibland har man inget val. Jag växte upp på Norra Stavsudda i Stockholms skärgård. Mina närmaste kompisar fanns på Lådna, tre distansminuter bort. Om vi på ön skulle ta oss någonstans vintertid var svävare ibland enda alternativet. Farsan hittade en byggsats till en svävare i England 1978. Han satte ihop den, blev frälst och började bygga egna. På den vägen är det.

Magnus Ivanoff

Då, 1978, knöts enorma förhoppningar till svävaren. Det var höjden av modern teknologi, ett slags Concorde för vattentransport. Grundidén är smart: fläktar blåser in luft under ett skrov, tryckskillnaden mellan luften under skrovet och över detsamma får farkosten att flyta ovanpå underlaget. Under 70- och 80-talet transporterade två konkurrerande rederier passagerare och bilar mellan England och Frankrike över engelska kanalen.

Svävarna svävade, men satsningen bar inte. När både snabba katamaraner och kanaltunneln erbjöd smidiga alternativ framstod svävarna som reliker. Den sista kanalturen kördes 1999. I dag finns en enda kommersiell svävarlinje kvar i Storbritannien, mellan Portsmouth och Isle of Wight. Men inget var fel på svävaren som farkost, man hade bara överskattat den. En svävarfärd på is är mjuk och angenäm, en resa på öppet hav är det inte.

– Varje våg i motsjö blir en chock för luftkudden, vilket ger hela farkosten en stöt och gör färden väldigt obehaglig. De tidiga modellerna dammade och skvätte oerhört. Dagens svävare är mycket mer bränsleeffektiva än 70-talets, som var bullriga och alldeles för tunga, säger Magnus Ivanoff.

I rätt miljö är svävaren ypperlig. När isen inte bär för att gå på men gör det omöjligt att åka båt, kan den vara enda möjligheten att ta sig fram i skärgårdar eller sjöar. Som räddningsfordon är den oumbärlig.

I Storbritannien används den med fördel i områden med mycket tidvatten. Vid ebb kan svävaren fortsätta över lerbanken och ta sig ända in till strandkanten. Magnus Ivanoff har till och med sålt svävare till Nigeria.

– Det finns floder där som är så nedskräpade att det inte går att åka båt. Men svävaren kan ta sig fram ovanpå.

Smulle 5b

Svävare i dag

  • I Sverige finns uppskattningsvis omkring 100 svävare som används regelbundet.

  • Sjöräddningssällskapet har 15 av dem.

  • Övriga hittar man främst hos försvaret, räddningstjänsten Kustbevakningen med flera.

  • Svävare används ibland som komplement till kollektivtrafiken, bland annat på vissa sträckor i Stockholms och Östergötlands skärgård.

  • I Europa arrangeras varje år ett tiotal tävlingar med lätta svävare. Banornas sträckning går över både land och vatten.

Svävarhistoria

  • Den första historiska noteringen om en svävare är faktiskt svensk. Emanuel Swedenborg gjorde 1716 skisser på en ”machine att flyga i wädret”, vilken mer liknar än svävare än ett flygplan.

  • 1959 testades en modern svävare för första gången, i England.

  • De första svenska försöken gjordes av Saab 1963, följt av Monarks båtfabrik i Varberg.

  • Flygbolaget SAS bedrev svävartrafik mellan Malmö och Kastrup mellan 1984 och 1994, för passagerare som skulle flyga från Kastrup. Incheckning skedde redan i svävarterminalen. Överfarten tog 30 minuter och tog dig nästan fram till landningsbanan. Mat och drycker av alla slag serverades ombord.

Svävarfakta

  • En del modeller har bara stora propellrar där bak, som både ska driva fordonet framåt och blåsa luft till luftkudden. Systemet är ineffektivt och innebär att mycket överskottsluft smiter ut under kjolen och ger upphov till skvätt och damm, beroende på underlag.

  • Att köra svävare är som att styra en smörklick i en stekpanna, eller en puck i ett air-hockeyspel. Svävaren kan inte bromsa på ett traditionellt sätt utan måste göra en 180graderssväng för att dämpa farten.

  • Vissa modeller har en så kallad backskopa, vilket gör det möjligt att backa och stanna på ett enklare sätt. De är dock betydligt mindre effektiva än de svävarmodeller som bara går framåt.

  • Svävaren är beroende av ett plant underlag. En hög isvall klarar den inte att komma över.

Reportaget är skrivet av Ulf Roosvald och är hämtat ur Trossen 2016 #1.

Ditt namn/era namn skrivs ut här