Historia

RS Ystads historia går tillbaka mer än 150 år i tiden till Sjöräddningsstationen på Sandhammaren med bönder, 5 par oxar och roddbåt.

Sjöräddningsstationen i Kåseberga/Ystad har stolta traditioner. Den 1 juni 1854 får premiärlöjtnant Carl Kleman, då 34 år, i uppdrag av Kungliga Förvaltningen af Sjöärendena, att resa till Danmark för att studera hur danskarna byggt upp sitt sjöräddningsväsende. Valet av honom skall visa sig lyckat. Kleman kommer att framstå som en mycket energisk, duktig och framsynt chef. I Danmark tas han väl emot av medlemmar i den danska räddningskommissionen, vilka liksom han själv är yrkesmilitärer.

En augustidag efter resan till Danmark möter han i Ystad konsul Adolph Hemberg och konsul Hans Andreas Nilsson, som vid denna tid är Ystads störste redare, samt handlanden Fredrik Stålhammar "som egde fullkomlig kännedom om såväl sjelfva kusten som alla kustboerna" skulle hjälpa Kleman.

Den 9 februari 1855 undertecknar Oskar I en skrivelse, i vilken han finner byn Mälarhusen utsatt på en insänd karta "särdeles wäl lämpad till att blifwa en station för räddnings-anstalter, dels derfor att sjöskador wid och emedan nämnde by är belägen temligen nära stranden samt kan lemna nödig tillgång på dragare och manskap".

Torsdagen den 9 november 1855, klockan fem på morgonen, anländer Carl Kleman ombord på ångfartyget Balder till Ystad. På däck står den danskbyggda livräddningsbåten i ek med tillhörande utrustning. Båten har först levererats till Karlskrona, där den avmallats. Kleman har tänkt transportera räddningsbåten landvägen de tre milen från Ystad till Mälarhusens by vid Sandhammaren, men han avstår. Han vågar inte riskera båten, som kostat 1.254 riksdaler, på de vid denna årstid dåliga vägarna. Han kommer därför överens med jaktuppsyningsman Dellgren i Ystad, att denne skall föra livbåten sjöledes till Sandhammarekusten.

Onsdagen den 28 november 1855 arrangeras en övning med såväl båten som raketapparaten "hvilket försök, på det hela taget utföll ganska tillfredsställande", konstaterar Kleman och fortsätter "Till båtens transport till sjön måste användas 5 par oxar, men gick det då på 1/2 timmas tid att för den ca 1/4 mil. Båten utgick under min ledning genom de dåvarande bränningarna och sjöhäfvningen och visade sig i alla afseenden mycket förträfflig. Det är dock att beklaga att här finns så få som äro dugliga sjömän och är folket dessutom i moraliskt afseende högst uselt, så att jag hafvit de största svårigheter vid att komma öfverens med dem".

Med åren, när Mårten Österlund i Mälarhusen tillträtt som uppsyningsman, får Kleman dock tillfälle att många gånger berömma personalen där. Mårten Österlund utsågs till uppsyningsman på inrådan av Fredrik Stålhammar. Han var, som Kleman uttrycker det, "behjertad och fordomsfri, samt tillika inflytelserik". Och utan honom, erkänner Kleman, hade uppbyggnaden av verksamheten blivit svår. Mårten Österlund drar sig tillbaka efter 38 års tjänstgöring, 64 år gammal. Under hans ledning räddades 257 personer vid fartygsförlisningar vid Sandhammaren.

År 1891 flyttas stationen från Mälarhusen till Sandhammaren, båtens nya hemvist blir alltså ett skjul vid fyren och fyrmästarna inträder som uppsyningsmän, år 1891 har landet 18 livräddningsstationer. Sedan starten 1855 har totalt 1.421 människor undsatts. Den 8 november 1942 är livräddningsbåten vid Sandhammaren i bruk för sista gången.

1945 är det båten som behöver räddas. Den gamla livräddningsbåten har annonserats ut och det är nu som fem personer - författaren Frans Löfström, lantbrukaren Frans Österlund, museiintendent Gustav Åberg, fyrmästare John Meuller och lotsdirektör Rikard Boman - gör en guda gärning. De lyckas beveka myndigheterna. Båten är inte längre till salu utan skänks till Österlens museum. Och den är idag den äldsta bevarade i Skandinavien, och med största sannolikhet den räddningsbåt som varit längst i bruk i hela världen. Båten som användes där, finns idag att beskåda nere vid Sandhammaren i ett litet skjul. Båten var i aktiv tjänst i 90 år och drevs med handkraft och är fortfarande sjöduglig.

När stationen på Sandhammaren drogs in, öppnades en ny station i den närliggande hamnen vid Kåseberga, av den sedan 1907 verksamma ideella orginisationen Sjöräddningssällskapet, och där placerades en motordriven livräddningsbåt som kom från Torekov på skånes nordvästra kust. Denna kallas allmänt för räddningsbåten "Torekov" byggd i Ystad av Harald Grufstedt och var av samma typ som motorlivräddningsbåten Adolf Bratt.

1945 hade Sjöräddningssällskapet 25 stationer runt svenska kusten.

1959 fick stationen den nybyggda räddningskryssaren N A Båth. Den bekostades av fröken Ester Båth och fonden för sjöräddningsväsendet.

1986 moderniserades räddningskryssaren.

1988 placerades en snabbgående räddningsbåt vid stationen.

1992 utvidgades stationen , med räddningsbåten Marie i Kåseberga och räddningskryssaren N.A.Båth i Ystad.

1995 i maj ersattes N.A.Båth av räddningskryssaren Tönnes.

1998 ersattes Tönnes med Rescue Sjömanshuset.

Under första delen av 2000-talet stängs stationen i Kåseberga och stationen ändrar namn till RS Ystad.

Ur rapport från den 9 oktober 1858.

Den 9 okt. 1858 kl. mellan 3 och 4 på e.m. strandade här wid statjonen 3 fartyg.

Den första jag torde omtala, är Norska Skonerten Elisa, hemma i Skien, Capten E.Berg, som strandat 1/4:dels mil från Räddningsstatjonen Mälarehusen. Detta manskap, som voro 6 man, hade fått ut deras storbåt, så fort de stötte och kommo lyckligt till land, innan strandbränningarna blik (blev) för svåra, fartyget kom ifrån Riga med last af ben och destineradt till Skottland.

Det andra förolyckade fartyget är Svenska Slupen Carl, himma i Figeholm, Capten S.A.Andersson, som kom från sin himort med last af bräder och destineradt till Kiel... Då moste i all hastighet skickas bud efter såväl manskap som transporthästar, då dessa kommit tillstädes och det fordrades fortgång och wägen är särdeles tung, moste 6 par hästar användas... Det lyckades att igenom den svåra strandbränningen framkomma till fartyget, som redan hvar midt i tu att hvar sida låg för sig och masten längs vattnet. De skeppsbrutna qvarhöll sig på sidan och woro 5 man samman därifrån lyckligt bergade och landsattes.... Omkring 15 minuter efter lycklig landning skilldes alltsammans åt af Slupen att den inom kort låg på 3/4-dels mils distance längs stranden, dessa skeppsbrutna hade omöjligen blifvit räddade om icke räddningsanstalterna varit till och kommit dem så fort till hjälp.

Då detta allt hvar slut moste Lifbåten så fort ske kunde hämtas fram till Svenska Skonerten Emelie, hemma i Munsterås, Capten A.Olsson, som strandat 3/4:dels mil ostvardt om den förutnämnde, då båten ditkommit ingick de med samma manskap som vid förutnämnde bergning och samma antal i land behjelpliga manskap för båten utsättande. det lyckades utkomma till fartyget och därifrån berga och landsätta 3 man, som voro i stor fara om lifvet, oacktad att båten omgafs af svåra brötsjöar både på sidan, akter- och förifrån, att den blef alldeles full, men länsades ganska fort genom wäntilerna, som voro öppna ... Skepparen af nämnda fartyg jemte 2:dre man hade strax på morgonen kommit lyckligt till lands med deras egen båt men med stor fara för lifvet, det öfriga manskapet moste stanna qwar på wraket till lifbåten handt komma dem till hjelp...

Ur rapport från 9 november 1880.
Mellan kl. 6 och 7 på morgonen strandade syd från fyrstatjonen Engelska ångaren Louise and Fanny, Capten H.G.Louis från Liverpool på resa till himorten med last av slipers m.m.

Kl. 1/4 på 8 blef strandningen mig bekant, då begaf jag mig jemte båtstyraren Jacob Österlund, roddaren P.Andersson samt extra biträdet Nils Mårtensson ned till strandningsstället och utgingo med vanlig kustbåt till ångbåten och tillbjödo Captenen vår hjelp, men fick till svar, att de kunde hjelpa sig sjelfa, hvadan de utförde ett wärp och så började de att hifva, men förgäfves, wärpet hifvades in till fartyget utan något widare ändamål. Sedan bad Captenen oss närvarande att hjelpa sig ut med wärpet, hvilket vi också gjorde , men då som första gången till ingen nytta, ångbåten stod lika orörlig. Sedan skickades bud till Ystad efter ångbåten Hurtig, förd af Hellgesson, och kom tillstädes mellan kl. 2 och 3 på e.m. samma dag. Hurtig gjorde försök, på samma gång som en del af strandade ångbåtens last lossades.Detta på började arbetet fortsattes utan vidare resultat till omkring kl. 10 om qvällen. Då uppstod en hård SV storm med hög sjö att arbetet moste upphöra.

På uppmaning af såväl Capten Hellgesson som undertecknad att icke någon af Engelska besättningen fick stanna qvar ombord i fara att någon räddning kunde blifva möjlig för deras lif, fick jag till svar, att jag kunde komma ut till dem dagen efter med lifbåt och raketapparat. Ja, så långt gick det. En del lydde uppmaningen och gick ombord på Hurtig samt några med fiskebåtar från Skillinge och blefvo der landsatta, men Capten och 10 man stannade qvar på strandade ångbåten.

Tvänne timmar efter de voro lämnade ensamma och då storm och sjö för hvarje minut ökades, börjades signaler om hjelp för deras räddning, hvilka signaler man kunde höra till räddningsstatjonen. Då så fort man kunde begagna sig af dagsljuset, sammankallades räddningsmanskapet samt egarne af transporthästarne. Båten utsattes långt i lofvart om fartyget, men af den starka strömmen som löp från vest till ost samt höga strandbränningarne lyckades det icke att uppnå ångaren oaktadt all ansträngning gordes, utan nedsattes båten för långt i lä samt moste upphalas på land.

Man försökte nu med raketapparaten, men försöken misslyckades. Då var ej annat att göra till de skeppsbrutnas räddning utan att försöka med lifbåten. Som en del af det vanliga båtmanskapet vid första försöket med lifbåten blef af ansträngning så medtagna, att de icke förmådde deltaga i andra försöket, måste fler män anlitas. Båten utgick under ledning af undertecknad, och lyckades under en svår ansträngning framkomma till fartyget. Vid tillfället fick man skåda något ovanligt. Fartyget syntes som det på minuten skulle kantra. Brädgångarna om båda sidor var till största delen utvräkta. Di skeppsbrutna hade tillriggat en prom af runnhult m.m. alla försedda med lifbojar fästade vid densamma i tanke att således landstiga (men detta hade med all säkerhet blifvit deras gemensamma graf). Det lyckades således att få Capten samt dessa 10 man med i lifbåten väl och lyckligt bergade.

Uppsyningsman
Mårten Österlund

Ur rapport från 11 oktober 1895.
Denna dag kom en kustfiskare till stationen och rapporterade, att en norsk skonare strandat väster om fyren. Besättningen hängde i riggen och gav höga nödrop, och fartyget kunde inte längre hålla ihop. Vrakspillror hade redan börjat kastas i land.

Som det strandade fartyget låg djupt nedsjunket med masterna i cirka 30 graders vinkel mot vattnet samt strandbränningen till följd af den under natten stundom orkanlika stormen var synnerligen svår , och man endast någon gång kunde skymta fartygets lovartssida bland sjöarne, föreföll den i riggen hängande besättningens ombordtagande i lifbåten att bli ganska svår.

Man försökte först rädda besättningen medelst raketapparaten, men detta misslyckades. Då gick man ut med lifbåten och lade till under salningen på stormasten, där besättningen befann sig. Härifrån firade de kraftfullare sig ned i lifbåten, de mera medtagna kastade sig nästan handlöst i famnen på de dem mottagande af båtbesättningen. Svårast var det med kaptenen, en äldre man, som alls icke tycktes kunna röra sig ur sitt läge mellan vanten. Båten halades så nära in som möjligt, hvarefter han stjelpte sig ur sitt läge och mottogs lyckligt och väl af de våra. De skeppsbrutna voro så medtagna af köld och mattighet, att ett par måste rent af bäras och de öfriga ledas till en strax bredvid liggande fiskebod, der de af kustfiskare och tillstädeskomna Kåsebergabor omhändertogs.

Övning den 29 nov 1945

Väderförhållanden, västlig vind, 20-24 m/s, regnbyar och svår sjögång.

Då vi, för att testa båten i dåligt väder, avgick från Kåseberga kl 13.05 med Ystad som destinationsort. Ca 4 dist.min från Ystad började motorn krångla, varefter den strax stannade.

Då vi i den hårda sjön plus hårt och ihållande regn, ej kunde få igång motorn, som sedermera visade sig att vara överslag i tändningsmekanismen. Seglade vi tillbaka mot Kåseberga, för att försöka ankra i lä av Kåsehuvud, för att därifrån få hjälp, av någon fiskebåt, med bogsering in i hamnen. Då någon hjälp ej kom, mörkret faller på och vi inget ljus har, alla säkringar går, och så tillika ankaret inte håller utan vi börjar driva mot land. Måste vi i all hast släppa ankaret, få upp seglen igen för att komma ut till sjöss. Då vi efter 2 timmars segling ej såg oss någon utväg att kunna ta oss in till stationen, beslöt vi att länsa runt Sandhammaren, för att i lä på land ta oss till Skillinge dit vi inkom 20.30.

Väderförhållanden, ostlig vind, 12-14 m/s, snöbyar och måttlig sjögång.

På morgonen den 16/2 1954, meddelade handlarna i samhället att de var slut på bröd och många andra förnödenheter och ingen möjlighet fanns att få hit livsmedel då tågen och bussarna och all trafik var stopp. Klockan 13.15 bestämde vi oss för att gå till Ystad och hämta hem livsmedel och andra förnödenheter, två damer som hade sitt arbete i Ystad och inte hade kunnat komma in följde med oss dit. En pojke, från Kåseberga, som hade blivit insnöad i Ystad följde med oss hem.

Allt gick bra, med undantag för kylvattnet som var lite besvärligt för issörjan stoppade och vi hade en blåslampa för att värma upp röret till vattenintaget så att isen kunde smälta.

Klockan 18.15 var i åter på stationen.

 

Ditt namn/era namn skrivs ut här