”Jag kände lukten av olja direkt”
Det är tidigt på morgonen den 22 oktober 2023. Utanför Hörvik i Blekinge går färjan Marco Polo på grund. Inte bara en, utan två gånger. För Roger Olofsson blir den här söndagen något helt annat än han tänkt sig. Tidigt känner han lukten av olja i luften över sitt hem och sin arbetsplats – havet i Hanöbukten.
Du läser Rogers berättelse strax, men låt oss först sammanfatta insatsen vid Marco Polo. Den tar inte slut formellt förrän den 1 november, då Marco Polo lägger till i Karlshamn efter att ha stått på grundet Plantbåden i sex dygn, och därefter bogserats i land.
Ytterligare dagar passerar innan Marco Polo kan bogseras till ett varv i Polen. Insatsen blir lång och involverar många organisationer och myndigheter.
Insatsens första timmar
05.14 - Färjan Marco Polo, vars plan är att ta sig till Karlshamn för att sedan fortsätta till Klaipeda i Litauen, går i hög fart på grundet Laxören strax öster om Hörrik. Klockan är 05:14 på morgonen den 22 oktober. Besättningen upplever vibrationer ombord men fortsätter ändå.
05.25 - Fartyget får upp farten igen men en kort stund senare går det på nästa grund, Plantbåden, ungefär tre sjömil norrut.
06.32 - Sjö- och flygräddningscentralen kallar ut räddningsstationerna i Sölvesborg och Hasslö till Plantbåden. En knapp halvtimme därefter larmas RS Skillinge för att agera On-Scene Coordinator (OSC) – räddningsledarens ögon på plats. Kring haveristen finns snart också en bogserbåt, en lotsbåt och en enhet från Kustbevakningen.
10.10 - Mindre än fyra timmar efter det första larmet, klockan 10:10, är alla passagerare evakuerade från Marco Polo. Fartyget står stabilt på grundet med besättningen kvar ombord. Allt lugnt i och med det? Nej, tyvärr. Oljan i vattnet som läckt ut – närmare 50 ton – är nu det stora problemet. Miljöräddningsinnatsen under ledning av Kustbevakningen blir nu huvudfokus för Sjöräddningssällskapets organisation och frivilliga.
I Hörvik har Roger Olofsson, yrkesfiskare och frivillig sjöräddare, känt oljelukt när han klivit ut genom sin ytterdörr i Hörvik tidigt på morgonen. Det här är hans berättelse.
Frivilliga sjöräddaren Roger om olyckan
"Jag och min son var uppe tidigt, vi skulle ut och jaga vilt. Men så fort jag kände oljelukten tittade jag i vår sjöräddarapp och såg direkt att det var larm. De första båtarna hade redan kommit ut. Vår station i Hörvik har varit stängd ett tag, men vi har börjat köra på nytt igen under ledning av stationen i Sölvesborg. Så jag hörde av mig dit och så bestämdes det att jag och sonen skulle ta oss till Nogersund och bemanna Rescue Räddaren som låg där, tillsammans med Emil Thomasson som skeppare.
Jag är yrkesfiskare, fiskar i Östersjön och tänkte direkt på oljan och vad som skulle hända när den träffade land. Vi gick ut och följde oljestråket upp till haveristen. Först blev det en del känslor, det här är mina hemmavatten och nu skulle vi ut och utföra uppdrag här där jag fiskar och har bott sedan jag var liten. Men det är bara att lägga det åt sidan, vi har en uppgift att lösa. Men jag kan förstå hur en läkare som ska operera en nära anhörig känner sig.
Vi ville lägga ut oljelänsor direkt för att skydda kusten, men eftersom vi inte agerar på egen hand måste vi invänta order. Det var frustrerande! Jag vet att våra kollegor centralt låg på för att vi skulle få lägga ut länsorna, men det dröjde. Vi har 400 meter oljeläns i Hörvik, men det kördes också ner mer från andra stationer. Vi fick först order om att länsa in Marco Polo, men då var det inte mycket olja kvar där, så det kändes mer som att vi behövde skydda kusten. Sjöräddningen pågick samtidigt, men den biten kändes hela tiden väldigt lugn och säker.
Senare på eftermiddagen fick vi okej på att lägga ut länsor där vi bedömde att de behövdes. Då var det redan fullt av olja på land. Hade vi fått gå igång tidigare hade vi kunnat stoppa mer av det som kom från den första grundstötningen vid Laxören, enligt min uppfattning. Men vi hade begränsat med tillgängliga länsor. Det där grundet har vi som bor här hört om sedan vi var barn: ’Akta er för Laxgrundet’.
Fågellivet kommer vara påverkat i år framöver. Det kommer igen, men olyckan tar bort ännu mer syre från redan syrefattiga vatten, så det är tufft för miljön. Den där söndagen höll vi på tills det blev mörkt, jag vet inte exakt vad klockan var när vi kom hem. Sedan gick vi ut dagen efter också, men då var det dags för strandbekämparna från Kustbevakningen och frivilliga som städade att ta över. Jag tycker att de är de verkliga hjältarna i det här. De har fortsatt i flera månader att sanera oljan. Vi var ju bara ute under en dag."