Sjöräddningssällskapets 2 500 frivilliga sjöräddare har jour dygnet runt, året om. De ställer upp med sin tid för att alla som vistas utmed vår långa kust och i våra stora sjöar ska känna sig trygga. De frivilliga sjöräddarna medverkar i cirka 90 procent av all sjöräddning i Sverige, helt utan statliga bidrag. Utmärkelsen Årets Sjöräddare är ett sätt att hylla den frivilligheten, som har varit Sjöräddningssällskapets grundstomme ända sedan starten 1907.

– 2023 genomförde våra sjöräddare över tusen räddningstjänstuppdrag. Att helt frivilligt ha jour och rycka ut sommar som vinter, under julafton som på en vanlig tisdag, det förtjänar en egen utmärkelse, säger Sjöräddningssällskapets vd Lars Samuelsson.

I år är fyra insatser nominerade. Totalt deltog 13 frivilliga sjöräddare från fyra stationer vid de nominerade insatserna, som sammanlagt räddade 13 människor och en katt. Här är de nominerade:

Anna och Lasse Bertrandsson Littke och Thomas Andreasson, RS Rörö:

Under kvällen den 18 januari inkommer ett fåordigt larm till RS Rörö: Sjöräddning nöd, tar in vatten. Sjöräddarna Anna och Lars Bertrandsson Littke och Thomas Andreasson förstod direkt att det var bråttom. Båten var redan vattenfylld och på vägen ut fick de information om att haveristen nu befann sig i det iskalla vattnet.

När de närmade sig området var en korrekt hastighetsbedömning av yttersta vikt. Sekunderna var livsavgörande, samtidigt hade det varit förödande att missa personen i mörkret. Med tanke på vinden, strömmen och området valde sjöräddarna att sakta ner, trots att det egentligen var en bit kvar till där båten gått på grund. 

– Jag kan sträckan eftersom jag kör den nästan varje dag. Nu ser jag ett litet ljusblänk på ett ställe kanske 100 meter bort där det brukar vara kolmörkt, säger Thomas, som är ute på sin allra första skarpa insats som sjöräddare. Ljuset kom från en mobilficklampa och en person.

Sjöräddarna fick upp den nödställda som var kraftigt nedkyld och trött. Haveristen lämnades över till ambulansbåten, men var inte i behov av ytterligare vård. Sjöräddarna kunde återgå till stationen efter en lyckad insats. 

Stefan Rydin, Maria Martinsson och Ragnar Davidsson, RS Uddevalla:

Vid halv nio tiden på kvällen den 10 maj 2023 befann sig Stefan Rydin, Maria Martinsson och Ragnar Davidsson från RS Uddevalla vid stationen och återställde Rescue Thordénstiftelsen efter en övning.

Stefan hade tidigare uppmärksammat tre vuxna som begav sig ut på en vattenskoter. När ett larm om drunkning inkom bara en liten stund därefter var de frivilliga inte bara startklara utan hade även ett hum om vad det gällde. 

– Skotern har slagit runt. Flytvästarna håller dem uppe tack och lov, för det visar sig att ingen av dem kan simma. Vi får snabbt över dem i båten. Då har de legat i vattnet i max tio minuter. Även om det kan verka vara kort tid så är de ordentligt nedkylda och chockade, säger Stefan Rydin. 

Personerna transporterades till väntande ambulans för kontroll. Alla oskadda och RS Uddevalla kunde åka tillbaka till stationen efter en snabb och mycket lyckad insats. Räddningstjänsten tog hand om vattenskotern. 

Stefan Svensson, Tomas Falkman och Lars Spoelman, RS Kristinehamn

Den 3 juli klockan 09:01 fick RS Kristinehamn larm om en nödraket väster om Lakholmen.

Det blåste 14m/s från sydväst och Vänern bjöd på tuff sjö när Staffan Svensson, Lars Spoelman och Tomas Falkman bemannade Rescue Victoria och begav sig mot området. 

Trots svåra omständigheter kunde haveristen snabbt lokaliseras i området. På plats möter sjöräddarna en kapsejsad trimaran och två personer. Eftersom det var morgon hade de väntat med att skicka upp nödraketen för att öka chanserna att någon skulle se den. När sjöräddarna kom till platsen hade de nödställda legat i vattnet i nästan tre timmar. 

Haveristerna var kraftigt nedkylda och togs ombord på Rescue Victoria. Sjöräddarna påbörjade uppvärmning under färd mot ambulans för vidare kontroll. 

Parets katt som var fast i båten kunde med hjälp av en lokal sjöentreprenad räddas vid ett senare tillfälle. 

– Det blev ett extra lyckligt slut på en lyckad insats. Tack vare att vår båt är täckt kunde vi snabbt få de nödställda varma och torra, och vi hade ett otroligt fint samarbete ombord där alla visste exakt vad som krävdes, säger Tomas Falkman.

Ola Degerfors, Claes Ryttegård, Jens Sönnergaard och Patrik Jacobsson, RS Värmdö

Klockan 00:30 den 22 juli 2023 gick larmet hos de frivilliga sjöräddarna Ola Degerfors, Claes Ryttegård, Jens Sönnergaard och Patrik Jacobsson från RS Värmdö. En mindre roddbåt med utombordare hade kapsejsat och två personer befann sig i vattnet.

Sjöräddarna bemannade Rescue Sven Salén och lämnade kaj. Eftersom larmet kom från anhöriga fanns endast en ungefärlig position ungefär 10 minuter bort från stationen. Området är fullt med grund och sjöräddarna tvingades slå ner på farten.

– Vi hinner komma nästan farligt nära innan vi ser dem. De har inget som reflekterar våra ljus på sig, och båtens botten är mörk och syns inte alls. Men de viftar med armarna och håller upp en mobil som avger lite ljus, säger Ola Degerfors.  

Sjöräddarna fick snabbt upp de båda männen ur vattnet och in i Rescue Sven Saléns värme. De nödställda mådde efter omständigheterna bra och sjöräddarna kunde vända hem efter en snabb och lyckad insats.

Du har renoverat en segelbåt, en Albin Accent 26. Hur kommer det sig? 
– Min pappa tyckte att han hade för många båtar. Då sade jag ”kanske jag kan ta en av dem?”, och för tre år sedan fick jag Accenten i julklapp. Båten hade stått på land i sju–åtta år, och pappa hade nog lite ångest över att den inte användes. Jag blev jätteglad, såklart. Jag har alltid känt någon typ av dragningskraft till stora eller annorlunda projekt. Jag tycker om känslan av att känna att ingenting är omöjligt – och jag är väldigt envis. Eftersom havet i många år varit min stora passion kändes det här projektet så självklart. Att ha båt skulle skapa närhet till havet, som i sin tur ger mig en känsla av frihet. 

Vad var det första du gjorde? 
– Båten var överfull med grejer, så jag fick börja med att tömma den. Det var allt från segel till allmän bråte. Sedan var mycket av träet inne i båten i dåligt skick, en del var ruttet. Och det fanns en massa mögel. Båten behövde kärlek, helt enkelt. På våren tog jag ut teak-inredningen och slipade den. Det tog tid och var slitigt. 

Vilket var målet när du började renovera? 
– Att få båten seglingsduglig. Jag förstod att det skulle ta lång tid och satte ingen tidspress på mig själv. Bortsett från att jag var ute lite grann med pappa när jag var yngre – bland annat på den här båten, Britana 77, faktiskt – hade jag ingen erfarenhet av att segla. En viktig sak var att göra den till min båt; få till detaljer så att den känns personlig. Men jag insåg snabbt att det är dyrt att renovera en båt, och dessutom är jag student … 

Så hur gick du tillväga? 
– Jag fick hjälp av min kille, och numera sambo, Ron. Vi har känt varandra jättelänge och han är väldigt händig. Han kom in med all sin kunskap. Dessutom jobbar han och har bidragit med en hel del pengar. Sedan har vi fått mycket hjälp av pappa, inte minst goda råd. Han har jobbat som fartygsingenjör på fraktfartyg och båtar är hans största passion. Både han och Ron har en massa verktyg, så det slapp vi köpa. När vi hade betsat och lackat inredningen var nästa steg att fixa motorn. Den ligger under förpiken och var kämpig att få ut. Vi var fyra personer som hjälptes åt och till slut fick vi använda truck. När motorn väl var ute plockade vi isär den, bytte generatorn och lite andra delar, och putsade upp den.  

Vad var nästa steg? 
– Vi hittade hela tiden nya saker. Häromdagen satt jag och Ron och tittade på listan över allt vi gjort. Hade jag vetat om det från början hade uppförsbacken varit väldigt brant. Att vi inte visste vad vi gav oss in på var nog lite av räddningen. Vi har till exempel bytt ut axeltätningarna, vattentanken, alla slangar, alla ventiler, alla tampar och fall, alla lanternor och alla lampor… Vi har satt in en ny kylbox, lagt nytt golv, installerat solpanel och satt in extra förbrukningsbatteri. Furlexrullen är renoverad, Ron har byggt en ny rorkult, vi har polerat, vaxat och bottenmålat – och bytt ut nästan all el. Ja, det blev verkligen en helrenovering.  

Har du något särskilt minne från renoveringen? 
– Det är nog när kranbilen kom och hämtade båten inför sjösättningen. Jag var väldigt nervös, men framför allt var det en lättnad. Detta var första veckan i juli 2022 och då var det tunga och tråkiga avklarat. Vi var ute och seglade lite grann den sommaren, för att få energi och njuta av det vi åstadkommit. Hon var sjöduglig och det återstod ”bara” att fixa saker inne i båten och att göra henne hemtrevlig. 

Vad har varit svårast? 
– Det hade rostat ganska mycket under durkarna, så vi blästrade och fick ta ut hela propelleraxeln. Och vi behövde plasta om hela kölskarpen, vilket var väldigt tidskrävande. Just att allt tog så lång tid var nog det jobbigaste, men det var bara att bita ihop. Att backa var inget alternativ, och vi lärde oss en massa under resans gång. 

Hur mycket tid och pengar har ni lagt ner? 
– Omöjligt att svara på, men det är många hundra timmar. Sommaren 2022 jobbade vi tolvtimmarsdagar i flera veckor, under hela Rons semester. Vad gäller pengar har nog han mer koll, och jag vill nästan inte veta.  

Har du några lärdomar att dela med dig av? 
– Att skriva en lista som man bockar av från var bra. Det gav en skön känsla. Och så är det viktigt att läsa på mycket innan man gör en åtgärd, så det blir rätt från början. 

Vad är du mest stolt över? 
– Att vi gjorde det, liksom. Hela resan från att båten stod på land i dåligt skick till att vi är ute och seglar henne. Och jag tror att pappa är stolt över vad jag har gjort. Nu i efterhand har han sagt att han alltid försökt få mig intresserad av båtar, och till slut lyckades han. Han har också peppat och sagt att vi måste ut och segla och lära av våra misstag. 

Hur mycket har ni varit ute än så länge? 
– I somras seglade vi norrut och hade tänkt vara ute i flera veckor, men hann bara med tre övernattningar innan vi fick vända. Då hade vi kommit till Gottskär och vindarna var riktigt tuffa. Men vi är glada och nöjda och siktar på att vara ute så mycket det bara går till sommaren. Ron pratar redan om en ny båt och om att segla jorden runt, men jag tänker att vi bör ta oss lite längre än till Gottskär innan vi funderar på det. 

Om Jennie Bjurenheim

Yrke: Studerar till dubbelkandidat (miljövetenskap och biologi) på Göteborgs universitet. 
Förhållande till vatten: ”Hela mitt liv baseras på vatten. Dels det jag pluggar till, dels båten, surfning och fridykning. Alla mina hobbies kretsar kring vatten.”  

Artikeln är från Trossen nr1 från 2024

I Göteborgs skärgård är det tätt mellan öarna. Att ta båten är det enklaste och mest självklara sättet att ta sig fram, oavsett anledning, årstid och tid på dygnet. Och precis som en del bilförare struntar i bilbältet när de ska åka bara en kort sträcka, så händer det då och då att det slarvas med flytväst. Denna mörka, kalla och disiga onsdagskväll den 18 januari 2023 borde Morgan Elvhäger, 27, förstås ta på sig flytväst. Men han ska inte så långt, bara någon halvtimmes båtfärd mellan Donsö och Öckerö. När han startar familjens motorbåt Benita – en svartvit, över tio meter lång Nord West 900 – märker han att radarn inte fungerar.  

– Men jag kan ju farvattnen härute, så det såg jag inte som ett problem, även om det var mörkt och dålig sikt, säger han.  

Han sitter på Sjöräddningssällskapets räddningsstation på Rörö och berättar om kvällen då han nästan dog. Runt bordet sitter sjöräddarna som räddade hans liv. Det är april när vi ses, tre månader har gått, men ingen har glömt precis vad som hände. Inte Thomas Andreasson, som gjorde sin allra första skarpa insats som sjöräddare den kvällen. Inte Anna Bertrandsson Littke, som många gånger funderat över vad Morgan hann tänka innan han blev hittad. Och inte heller Annas man Lars, som minns en insats där sjöräddarnas erfarenheter och träning blev skillnaden mellan liv och död – men att tur och tillfälligheter också spelade in. 

Vi tar det från början. 

18:50 På väg mot Öckerö

Morgan Elvhäger har lite bråttom, så han väljer en rutt där han kan hålla högre fart. I vanliga fall när det är mörkt brukar han gå på radar och använda ögonen snarare än GPS:en, som kan blända och förstöra mörkerseendet – även om den står på nattläge. Men nu zoomar han ut på GPS:en för att rikta kursen. När han zoomar in igen dyker ett grund upp på skärmen och han hinner inte reagera innan han går på det. Smällen blir rejäl och länslarmet går i gång direkt.  

– Framåtdrivningen och styrningen verkade fungera, men balansen på båten blev jättekonstig. Vattnet forsade in som en fontän i aktern, så jag ringde 112, säger Morgan. 

Han förklarar för operatören var han är på ett ungefär, och går till och med in på Google Maps för att ge henne rätt namn på grundet: Bockskärsbådan. Han kränger på sig första bästa flytväst han får fram ur ett skåp intill förarplatsen; en vit seglarväst som egentligen inte alls räcker för hans 195 centimeter och 115 kilo. Den går inte ens att knäppa ordentligt. 

– Vi hade överlevnadsdräkter i ruffen, men jag insåg att jag inte hade tid att dra på mig en sådan. Jag tog mig fram till fören genom förpiksluckan för att klara mig undan vattnet så länge som möjligt. Det var lite krångligt alltihop, för jag hade mobilen i ena handen och ville inte sluta prata med 112. 

18:54 Kort larm, stort allvar

På RS Rörö har kvällslugnet lagt sig efter att Thomas Andreasson varit ute och förberett båten för eventuella nattlarm. Han är ensam och värmer bruna bönor i en kastrull när ett fruktansvärt oljud skär genom lokalerna. 

– Alla våra fem Rakelenheter och min mobil larmade samtidigt och det blev ett jäkla liv. Först blev jag nästan lamslagen av oväsendet, men sen kollade jag larmet: ”Nöd, tar in vatten”. När det är så kort vet man att det är bråttom, så jag drog på mig en entimmesdräkt och gick rätt ut och startade båten, säger han.   

I ett hus inte långt därifrån har sjöräddarparet Anna och Lars Bertrandsson Littke just satt sig ned för att äta middag, när mobilerna plingar till. Lars byter om medan Anna kvitterar larmet och får beskedet att det är fruktansvärt bråttom. Hon kastar på sig sin sons skoteroverall som är det som hänger närmast. Adrenalinet pumpar igång men hon vet att hon måste behålla lugn och fokus.  

– Jag tänkte på att Thomas var ny och att det skulle bli värre för honom om jag var uppjagad och stissig, säger Anna. 

Makarna tar sig snabbt ned till bryggan vid RS Rörö. Lars är befälhavare och styr räddningsbåten Rescue Mercedes Sanne Eliasson mot Göteborgs hamninlopp medan de tre sjöräddarna pratar ihop sig. På vägen får de närmare instruktioner att köra mot grundet Bockskärsbådan och beslutar sig, efter lite diskussion, för en rutt som visserligen tar aningen längre tid, men som både ger landlä och tar dem rakt till platsen där haveristen tros ligga. Över radion hör de olika enheter ansluta till räddningsaktionen. En Stena Line-färja. En lotsbåt. RS Hovås är också på väg, liksom en sjöräddningshelikopter. Kommunikationen med Sjö- och flygräddningscentralen är intensiv samtidigt som Anna pratar med Thomas om på vilken sida han ska stå och var han ska söka. 

– Allt det vi alltid övar på kickade in direkt, konstaterar hon. 

19:07 Morgan hamnar i vattnet 

Nu lutar Benita betänkligt. Den starka strömmen har tagit båten, och medan den hastigt sjunker förs den norrut med Morgan i stäven, bort från den position han angivit. Bara någon minut senare sjunker båten under honom. Han ser Benitas lanternor fortsätta lysa på vägen ner mot botten, och fendrar och flytvästar flyter iväg utom räckhåll. Morgan har slagit på mobilens ficklampa och sträcker nu upp den över huvudet med högerhanden för att synas. Han lägger sig med ryggen mot vågorna och rör sig så lite som möjligt för att spara energi medan strömmen och vinden för honom allt längre ut. Åt ena hållet glimrar ljusen från hamninloppet, åt andra ligger skärgården beckmörk. Konstigt nog känner sig Morgan ganska lugn. 

– Jag tänkte att jag har ju ringt. Klart att nån kommer och räddar mig. 

Då flyger en räddningshelikopter förbi utan att upptäcka honom. 

19:14 Magkänslan styr 

Anna vet inte riktigt varför, men plötsligt ber hon Lars att sakta ned. Långt framför sig ser de hamninloppet, Stenafärjan och lotsbåtens starka strålkastare i området där man tror att båten har havererat. Egentligen borde Lars snarare öka farten; just nu är sekunderna livsviktiga, särskilt sedan de fått informationen från Sjö- och flygräddningscentralen att båten sjunkit och att en person har hamnat i vattnet. Men med människor i vattnet är det också vanskligt att köra i hög fart. Så Annas magkänsla, baserad på en blixtsnabb erfarenhetsbaserad analys av omgivningarna, tiden som förflutit, vinden och den nordliga strömmen, får styra. Lars slår av farten trots att de är långt från sökområdet, och samtidigt spanar Thomas babord över. 

– Jag kör den här sträckan nästan varje dag i jobbet. Jag kan den och vet hur det ska se ut. Nu såg jag ett litet ljusblänk på ett ställe där det borde vara kolmörkt. Först tänkte jag att det var någon reflektion inifrån båten, men det var det inte. ”Jag ser ljus klockan nio!”, skrek jag till de andra. Trots att jag samtidigt tänkte att det inte alls var där vi skulle leta, säger Thomas. 

När båtens strålkastare träffar ljusblänket ser de att det är en människa som ligger i vattnet, kanske 100 meter bort. ”Hopkurad som en ostbåge mot vågorna och vinden”, tänker Lars medan han kör däråt. 
– Jag fick loss frälsarkransen och slängde i den och du greppade den med vänsterarmen. Men du var helt slut och orkade inte hålla emot strömmen, så Lars körde båten närmare medan vi sakta drog dig in mot båten. Vi tappade dig en gång, men så fick du tag igen. Anna stod beredd att hoppa i, berättar Thomas medan han tittar på Morgan. 

De fäller ned räddningstrappan i aktern och Thomas får för första gången en ordentlig uppfattning om mannen de håller på att rädda.  
– Jag insåg att det var en riktigt stor kille jag skulle få upp. Jag ropade på Anna, för detta skulle jag inte klara själv, säger han. 
– Dessutom hade du nog gett upp då och hade inga krafter kvar, säger Anna till Morgan. 
Han ser häpen ut. 
– Inte? Jag minns att jag la upp mobilen och sen liksom sälade mig upp, fick upp ena foten och pressade ifrån, säger han. 

Lars förklarar: 
– Efter tio minuter i så kallt vatten vill hjärnan mycket, men kroppen fattar inte. Rörelseförmågan minskar och styrningen av kroppsdelarna funkar inte riktigt. Själv tycker man att man är helt grym på att simma, men inget händer. Att du ens lyckades hålla telefonen uppe hela den här tiden var faktiskt helt otroligt. Jag är väldigt imponerad av att du tänkte så logiskt och bra. Så även om vi fick dra upp dig på båten har du verkligen hjälpt till att rädda dig själv, det kan jag lugnt säga. 

19:20 Mot ambulansbåten 

När sjöräddarna har fått Morgan ombord får de av honom kläderna och sveper in honom i filtar. De kör mot de andra båtarna där en ambulansbåt möter upp. Överraskande nog har Morgan redan piggat på sig så pass att han med lite assistans från Anna kan gå över till ambulansbåten. Räddningsinsatsen är över lika abrupt som den startat. 
– Vi körde tillbaka mot Rörö i fem knop. Vi behövde landa och prata om att allt gått så bra trots att det lika gärna kunde gått riktigt illa, säger Lars. 

Thomas, som just upplevt sitt första riktigt skarpa larm och dessutom räddat livet på en människa, får en kraftig fysisk reaktion.  
– Jag blev illamående och kände mig helt tom. Dagen efter spelade Lars upp inspelningen från larmet och jag insåg att jag inte mindes särskilt mycket alls.

Morgan klarade sig utan fysiska skador och fick sig en tankeställare om risker och säkerhet till sjöss. Han ger sig aldrig längre ut ensam och aldrig utan flytväst. Överlevnadsdräkter finns numera lättillgängliga och inte undanstuvade. Teknik och telefon ska fungera och rutter vara planerade i förväg. Allt det här är sådant som alla på öarna vet, men som det är lätt att hoppa över i vardagen. 

– Jag tycker själv att jag är riskmedveten på sjön och att jag agerade lugnt och logiskt när olyckan var framme. Men att det skulle gå så fort, och att jag inte kunde klara av det själv … det var jag helt enkelt inte beredd på. 

Anna, som själv är uppvuxen på öarna, berättar att Morgans tid i det kalla vattnet är något som hon tänkt ganska mycket på. 

– Jag vaknade med ett ryck mitt i natten efter insatsen och väckte Lars. Jag ville veta om han trodde att hjärnan är god mot oss i en sån situation. Om den hjälper oss att inte bli rädda och få panik utan att fortsätta kämpa. Jag hoppas att det är så. 

Anestesisjuksköterska inom hjärt- och lungkirurgi och ett brinnande engagemang för att hjälpa människor. Det säger en hel del om Eva Sundberg från Linköping – och varför hon snabbt kan ställa om när larmet går. Sedan pensionen för två år sedan arbetar hon även extra med att vaccinera. 

– Det är roligt att hjälpa andra. När jag gick i pension under pandemin var det stor efterfrågan på sjuksköterskor som kunde vaccinera, så jag anmälde intresse till vaccinationskliniken i Region Östergötland, säger Eva, som också är frivillig sjöräddare på RS Loftahammar. 

Hon tillägger:  

– Sedan dess har det blivit många covidsprutor, men jag vaccinerar även mot TBE och andra sjukdomar.  

Innan hon gick i pension arbetade Eva i trettio år som anestesisjuksköterska på Thorax-Kärlkliniken på Universitetssjukhuset i Linköping, där hon sövde patienter och var en del av operationsteamet. 

– Det är ett spännande yrke som kräver att man snabbt kan växla om till akutverksamhet när larmet går. Dessutom är det stimulerande att arbeta i team. I operationssalen måste alla samarbeta, säger Eva. 

När hon inte ägnar sig åt att hjälpa människor vårdar hon gärna vilda djur. 

– Djur är min stora hobby. Jag har volontärarbetat med elefanter, lejon och afrikanska vildhundar i Afrika flera gånger. En gång var jag i Chiang Mai i norra Thailand, men främst har det blivit Namibia, Botswana och Zimbabwe.  

Även båtlivet ligger Eva varmt om hjärtat.  

– Jag älskar att vara ute på sjön. När barnen var små spenderade vi hela semestern i vår segelbåt, från första dagen till den sista.  

Kärleken till havet och bakgrunden som sjuksköterska gjorde det naturligt att bli frivillig sjöräddare på närliggande RS Loftahammar.  

– Jag mår bra av att engagera mig och hjälpa andra. Det ger energi och dessutom gillar jag gemenskapen på stationen. 

Hur blir du en bättre sjöräddare tack vare ditt jobb? 

– Jag är van vid att möta människor i svåra situationer. 

Om Eva Sundberg, 67 år  

Gör: Pensionär som arbetar extra med att ge vaccinationer.  
Bor: Linköping  
Familj: Man, två vuxna söner och tre barnbarn.  
Station: RS Loftahammar
Antal år som sjöräddare: 3–4.  
Det bästa med att vara sjöräddare: ”Att få hjälpa människor och vara en del i ett räddningsteam.” 

Vi inledde halv åtta på morgonen med kaffe, briefing och funktionskontroll av svävarna. Bland annat kollade vi på kartor över den plogade banan för den inställda tävlingen, var skridskoåkare har gått igenom isen tidigare och besättningen som var ute på patrull dagen innan berättade om gårdagens isläge. 

Rescue Arne Ebers tar landvägen

Rescue Arne Ebers är vår öppna svävare och kördes landvägen till Sigtuna. Arne Ebers är alltid lastad på släp som är kopplad till vår beredskapsbil, för att vi ska vara snabba i väg på larm vid exempelvis småsjöar. Därför är det bra att släpet är med till Sigtuna, ifall vi skulle behöva åka vidare på larm. Med en öppen svävare, kommer man väldigt nära den nödställda och det är enkelt att lyfta upp en person ur en vak. Dessutom är svävaren lätt, vilket gör att man lättare kan glida tunna isar utan att den spricker.

Rescue Jannersten åker sjövägen

Rescue Jannersten är vår täckta svävare och flög sjövägen till Sigtuna. Inne i den täckta svävaren sitter man skyddad från vinden och i en uppvärmd kupé. Detta leder till att man blir uthålligare och får en längre aktionstid. Den är även utrustad med radar för exempelvis mörkernavigering och värmekamera för eftersök. 

Plötsligt händer det

Under dagen hade vi löpande kontakt med Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC) om isläget och var skridskoåkare befann sig. När någon senare under dagen halkade på isen och slog sig, var vi bara ett radioanrop bort från JRCC och kom på plats inom några minuter från att en förbipasserande larmat 112. Även ambulans är snabbt på plats, som tar över uppdraget. Vid femtiden, var både svävare och besättning återställda vid stationen och redo för nya uppdrag. 

Olle Viberg som var först fram vid en hemsk båtbrand utanför Hallands Väderö, har blivit tilldelad Domingo Swerinis Stiftelse belöning för hans rådiga hanterande genom att rädda en polsk seglare 20/6 -23. Det var en av våra frivilliga sjöräddare i RS Torekov som nominerade Olle Viberg så att han kunde bli tilldelad sitt pris.

Olle Viberg noterade en kraftig rökpelare ut om styrbord på sin resa, han ändrar kurs mot denne samtidigt som han larmade sjöräddningen. Framme vid haveristen fann Olle en livflotte med en person i, personen togs ombord. Efter att ha förvissat sig om att han var ensam togs flotten på släp och de begav sig mot land, kort däreftere exploderade segelbåten. På väg mot land slöt RS Torekov upp och tog iland haveristen.

Domingo Swerinis Stiftelse har till syfte att belöna bragder till sjöss och att lämna understöd åt personer, vilka drabbas av olyckor till sjöss.

1964 bildade Domingo Swerini en stiftelse till minne av sin far sjökapten Eric Wictor Carlsson. Stiftelsen förvaltar medel vars avkastning går till att belöna sjöräddningsinsatser samt stötta olycksdrabbade till sjöss.