I Göteborgs skärgård är det tätt mellan öarna. Att ta båten är det enklaste och mest självklara sättet att ta sig fram, oavsett anledning, årstid och tid på dygnet. Och precis som en del bilförare struntar i bilbältet när de ska åka bara en kort sträcka, så händer det då och då att det slarvas med flytväst. Denna mörka, kalla och disiga onsdagskväll den 18 januari 2023 borde Morgan Elvhäger, 27, förstås ta på sig flytväst. Men han ska inte så långt, bara någon halvtimmes båtfärd mellan Donsö och Öckerö. När han startar familjens motorbåt Benita – en svartvit, över tio meter lång Nord West 900 – märker han att radarn inte fungerar.  

– Men jag kan ju farvattnen härute, så det såg jag inte som ett problem, även om det var mörkt och dålig sikt, säger han.  

Han sitter på Sjöräddningssällskapets räddningsstation på Rörö och berättar om kvällen då han nästan dog. Runt bordet sitter sjöräddarna som räddade hans liv. Det är april när vi ses, tre månader har gått, men ingen har glömt precis vad som hände. Inte Thomas Andreasson, som gjorde sin allra första skarpa insats som sjöräddare den kvällen. Inte Anna Bertrandsson Littke, som många gånger funderat över vad Morgan hann tänka innan han blev hittad. Och inte heller Annas man Lars, som minns en insats där sjöräddarnas erfarenheter och träning blev skillnaden mellan liv och död – men att tur och tillfälligheter också spelade in. 

Vi tar det från början. 

18:50 På väg mot Öckerö

Morgan Elvhäger har lite bråttom, så han väljer en rutt där han kan hålla högre fart. I vanliga fall när det är mörkt brukar han gå på radar och använda ögonen snarare än GPS:en, som kan blända och förstöra mörkerseendet – även om den står på nattläge. Men nu zoomar han ut på GPS:en för att rikta kursen. När han zoomar in igen dyker ett grund upp på skärmen och han hinner inte reagera innan han går på det. Smällen blir rejäl och länslarmet går i gång direkt.  

– Framåtdrivningen och styrningen verkade fungera, men balansen på båten blev jättekonstig. Vattnet forsade in som en fontän i aktern, så jag ringde 112, säger Morgan. 

Han förklarar för operatören var han är på ett ungefär, och går till och med in på Google Maps för att ge henne rätt namn på grundet: Bockskärsbådan. Han kränger på sig första bästa flytväst han får fram ur ett skåp intill förarplatsen; en vit seglarväst som egentligen inte alls räcker för hans 195 centimeter och 115 kilo. Den går inte ens att knäppa ordentligt. 

– Vi hade överlevnadsdräkter i ruffen, men jag insåg att jag inte hade tid att dra på mig en sådan. Jag tog mig fram till fören genom förpiksluckan för att klara mig undan vattnet så länge som möjligt. Det var lite krångligt alltihop, för jag hade mobilen i ena handen och ville inte sluta prata med 112. 

18:54 Kort larm, stort allvar

På RS Rörö har kvällslugnet lagt sig efter att Thomas Andreasson varit ute och förberett båten för eventuella nattlarm. Han är ensam och värmer bruna bönor i en kastrull när ett fruktansvärt oljud skär genom lokalerna. 

– Alla våra fem Rakelenheter och min mobil larmade samtidigt och det blev ett jäkla liv. Först blev jag nästan lamslagen av oväsendet, men sen kollade jag larmet: ”Nöd, tar in vatten”. När det är så kort vet man att det är bråttom, så jag drog på mig en entimmesdräkt och gick rätt ut och startade båten, säger han.   

I ett hus inte långt därifrån har sjöräddarparet Anna och Lars Bertrandsson Littke just satt sig ned för att äta middag, när mobilerna plingar till. Lars byter om medan Anna kvitterar larmet och får beskedet att det är fruktansvärt bråttom. Hon kastar på sig sin sons skoteroverall som är det som hänger närmast. Adrenalinet pumpar igång men hon vet att hon måste behålla lugn och fokus.  

– Jag tänkte på att Thomas var ny och att det skulle bli värre för honom om jag var uppjagad och stissig, säger Anna. 

Makarna tar sig snabbt ned till bryggan vid RS Rörö. Lars är befälhavare och styr räddningsbåten Rescue Mercedes Sanne Eliasson mot Göteborgs hamninlopp medan de tre sjöräddarna pratar ihop sig. På vägen får de närmare instruktioner att köra mot grundet Bockskärsbådan och beslutar sig, efter lite diskussion, för en rutt som visserligen tar aningen längre tid, men som både ger landlä och tar dem rakt till platsen där haveristen tros ligga. Över radion hör de olika enheter ansluta till räddningsaktionen. En Stena Line-färja. En lotsbåt. RS Hovås är också på väg, liksom en sjöräddningshelikopter. Kommunikationen med Sjö- och flygräddningscentralen är intensiv samtidigt som Anna pratar med Thomas om på vilken sida han ska stå och var han ska söka. 

– Allt det vi alltid övar på kickade in direkt, konstaterar hon. 

19:07 Morgan hamnar i vattnet 

Nu lutar Benita betänkligt. Den starka strömmen har tagit båten, och medan den hastigt sjunker förs den norrut med Morgan i stäven, bort från den position han angivit. Bara någon minut senare sjunker båten under honom. Han ser Benitas lanternor fortsätta lysa på vägen ner mot botten, och fendrar och flytvästar flyter iväg utom räckhåll. Morgan har slagit på mobilens ficklampa och sträcker nu upp den över huvudet med högerhanden för att synas. Han lägger sig med ryggen mot vågorna och rör sig så lite som möjligt för att spara energi medan strömmen och vinden för honom allt längre ut. Åt ena hållet glimrar ljusen från hamninloppet, åt andra ligger skärgården beckmörk. Konstigt nog känner sig Morgan ganska lugn. 

– Jag tänkte att jag har ju ringt. Klart att nån kommer och räddar mig. 

Då flyger en räddningshelikopter förbi utan att upptäcka honom. 

19:14 Magkänslan styr 

Anna vet inte riktigt varför, men plötsligt ber hon Lars att sakta ned. Långt framför sig ser de hamninloppet, Stenafärjan och lotsbåtens starka strålkastare i området där man tror att båten har havererat. Egentligen borde Lars snarare öka farten; just nu är sekunderna livsviktiga, särskilt sedan de fått informationen från Sjö- och flygräddningscentralen att båten sjunkit och att en person har hamnat i vattnet. Men med människor i vattnet är det också vanskligt att köra i hög fart. Så Annas magkänsla, baserad på en blixtsnabb erfarenhetsbaserad analys av omgivningarna, tiden som förflutit, vinden och den nordliga strömmen, får styra. Lars slår av farten trots att de är långt från sökområdet, och samtidigt spanar Thomas babord över. 

– Jag kör den här sträckan nästan varje dag i jobbet. Jag kan den och vet hur det ska se ut. Nu såg jag ett litet ljusblänk på ett ställe där det borde vara kolmörkt. Först tänkte jag att det var någon reflektion inifrån båten, men det var det inte. ”Jag ser ljus klockan nio!”, skrek jag till de andra. Trots att jag samtidigt tänkte att det inte alls var där vi skulle leta, säger Thomas. 

När båtens strålkastare träffar ljusblänket ser de att det är en människa som ligger i vattnet, kanske 100 meter bort. ”Hopkurad som en ostbåge mot vågorna och vinden”, tänker Lars medan han kör däråt. 
– Jag fick loss frälsarkransen och slängde i den och du greppade den med vänsterarmen. Men du var helt slut och orkade inte hålla emot strömmen, så Lars körde båten närmare medan vi sakta drog dig in mot båten. Vi tappade dig en gång, men så fick du tag igen. Anna stod beredd att hoppa i, berättar Thomas medan han tittar på Morgan. 

De fäller ned räddningstrappan i aktern och Thomas får för första gången en ordentlig uppfattning om mannen de håller på att rädda.  
– Jag insåg att det var en riktigt stor kille jag skulle få upp. Jag ropade på Anna, för detta skulle jag inte klara själv, säger han. 
– Dessutom hade du nog gett upp då och hade inga krafter kvar, säger Anna till Morgan. 
Han ser häpen ut. 
– Inte? Jag minns att jag la upp mobilen och sen liksom sälade mig upp, fick upp ena foten och pressade ifrån, säger han. 

Lars förklarar: 
– Efter tio minuter i så kallt vatten vill hjärnan mycket, men kroppen fattar inte. Rörelseförmågan minskar och styrningen av kroppsdelarna funkar inte riktigt. Själv tycker man att man är helt grym på att simma, men inget händer. Att du ens lyckades hålla telefonen uppe hela den här tiden var faktiskt helt otroligt. Jag är väldigt imponerad av att du tänkte så logiskt och bra. Så även om vi fick dra upp dig på båten har du verkligen hjälpt till att rädda dig själv, det kan jag lugnt säga. 

19:20 Mot ambulansbåten 

När sjöräddarna har fått Morgan ombord får de av honom kläderna och sveper in honom i filtar. De kör mot de andra båtarna där en ambulansbåt möter upp. Överraskande nog har Morgan redan piggat på sig så pass att han med lite assistans från Anna kan gå över till ambulansbåten. Räddningsinsatsen är över lika abrupt som den startat. 
– Vi körde tillbaka mot Rörö i fem knop. Vi behövde landa och prata om att allt gått så bra trots att det lika gärna kunde gått riktigt illa, säger Lars. 

Thomas, som just upplevt sitt första riktigt skarpa larm och dessutom räddat livet på en människa, får en kraftig fysisk reaktion.  
– Jag blev illamående och kände mig helt tom. Dagen efter spelade Lars upp inspelningen från larmet och jag insåg att jag inte mindes särskilt mycket alls.

Morgan klarade sig utan fysiska skador och fick sig en tankeställare om risker och säkerhet till sjöss. Han ger sig aldrig längre ut ensam och aldrig utan flytväst. Överlevnadsdräkter finns numera lättillgängliga och inte undanstuvade. Teknik och telefon ska fungera och rutter vara planerade i förväg. Allt det här är sådant som alla på öarna vet, men som det är lätt att hoppa över i vardagen. 

– Jag tycker själv att jag är riskmedveten på sjön och att jag agerade lugnt och logiskt när olyckan var framme. Men att det skulle gå så fort, och att jag inte kunde klara av det själv … det var jag helt enkelt inte beredd på. 

Anna, som själv är uppvuxen på öarna, berättar att Morgans tid i det kalla vattnet är något som hon tänkt ganska mycket på. 

– Jag vaknade med ett ryck mitt i natten efter insatsen och väckte Lars. Jag ville veta om han trodde att hjärnan är god mot oss i en sån situation. Om den hjälper oss att inte bli rädda och få panik utan att fortsätta kämpa. Jag hoppas att det är så. 

Anestesisjuksköterska inom hjärt- och lungkirurgi och ett brinnande engagemang för att hjälpa människor. Det säger en hel del om Eva Sundberg från Linköping – och varför hon snabbt kan ställa om när larmet går. Sedan pensionen för två år sedan arbetar hon även extra med att vaccinera. 

– Det är roligt att hjälpa andra. När jag gick i pension under pandemin var det stor efterfrågan på sjuksköterskor som kunde vaccinera, så jag anmälde intresse till vaccinationskliniken i Region Östergötland, säger Eva, som också är frivillig sjöräddare på RS Loftahammar. 

Hon tillägger:  

– Sedan dess har det blivit många covidsprutor, men jag vaccinerar även mot TBE och andra sjukdomar.  

Innan hon gick i pension arbetade Eva i trettio år som anestesisjuksköterska på Thorax-Kärlkliniken på Universitetssjukhuset i Linköping, där hon sövde patienter och var en del av operationsteamet. 

– Det är ett spännande yrke som kräver att man snabbt kan växla om till akutverksamhet när larmet går. Dessutom är det stimulerande att arbeta i team. I operationssalen måste alla samarbeta, säger Eva. 

När hon inte ägnar sig åt att hjälpa människor vårdar hon gärna vilda djur. 

– Djur är min stora hobby. Jag har volontärarbetat med elefanter, lejon och afrikanska vildhundar i Afrika flera gånger. En gång var jag i Chiang Mai i norra Thailand, men främst har det blivit Namibia, Botswana och Zimbabwe.  

Även båtlivet ligger Eva varmt om hjärtat.  

– Jag älskar att vara ute på sjön. När barnen var små spenderade vi hela semestern i vår segelbåt, från första dagen till den sista.  

Kärleken till havet och bakgrunden som sjuksköterska gjorde det naturligt att bli frivillig sjöräddare på närliggande RS Loftahammar.  

– Jag mår bra av att engagera mig och hjälpa andra. Det ger energi och dessutom gillar jag gemenskapen på stationen. 

Hur blir du en bättre sjöräddare tack vare ditt jobb? 

– Jag är van vid att möta människor i svåra situationer. 

Om Eva Sundberg, 67 år  

Gör: Pensionär som arbetar extra med att ge vaccinationer.  
Bor: Linköping  
Familj: Man, två vuxna söner och tre barnbarn.  
Station: RS Loftahammar
Antal år som sjöräddare: 3–4.  
Det bästa med att vara sjöräddare: ”Att få hjälpa människor och vara en del i ett räddningsteam.” 

Vi inledde halv åtta på morgonen med kaffe, briefing och funktionskontroll av svävarna. Bland annat kollade vi på kartor över den plogade banan för den inställda tävlingen, var skridskoåkare har gått igenom isen tidigare och besättningen som var ute på patrull dagen innan berättade om gårdagens isläge. 

Rescue Arne Ebers tar landvägen

Rescue Arne Ebers är vår öppna svävare och kördes landvägen till Sigtuna. Arne Ebers är alltid lastad på släp som är kopplad till vår beredskapsbil, för att vi ska vara snabba i väg på larm vid exempelvis småsjöar. Därför är det bra att släpet är med till Sigtuna, ifall vi skulle behöva åka vidare på larm. Med en öppen svävare, kommer man väldigt nära den nödställda och det är enkelt att lyfta upp en person ur en vak. Dessutom är svävaren lätt, vilket gör att man lättare kan glida tunna isar utan att den spricker.

Rescue Jannersten åker sjövägen

Rescue Jannersten är vår täckta svävare och flög sjövägen till Sigtuna. Inne i den täckta svävaren sitter man skyddad från vinden och i en uppvärmd kupé. Detta leder till att man blir uthålligare och får en längre aktionstid. Den är även utrustad med radar för exempelvis mörkernavigering och värmekamera för eftersök. 

Plötsligt händer det

Under dagen hade vi löpande kontakt med Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC) om isläget och var skridskoåkare befann sig. När någon senare under dagen halkade på isen och slog sig, var vi bara ett radioanrop bort från JRCC och kom på plats inom några minuter från att en förbipasserande larmat 112. Även ambulans är snabbt på plats, som tar över uppdraget. Vid femtiden, var både svävare och besättning återställda vid stationen och redo för nya uppdrag. 

Olle Viberg som var först fram vid en hemsk båtbrand utanför Hallands Väderö, har blivit tilldelad Domingo Swerinis Stiftelse belöning för hans rådiga hanterande genom att rädda en polsk seglare 20/6 -23. Det var en av våra frivilliga sjöräddare i RS Torekov som nominerade Olle Viberg så att han kunde bli tilldelad sitt pris.

Olle Viberg noterade en kraftig rökpelare ut om styrbord på sin resa, han ändrar kurs mot denne samtidigt som han larmade sjöräddningen. Framme vid haveristen fann Olle en livflotte med en person i, personen togs ombord. Efter att ha förvissat sig om att han var ensam togs flotten på släp och de begav sig mot land, kort däreftere exploderade segelbåten. På väg mot land slöt RS Torekov upp och tog iland haveristen.

Domingo Swerinis Stiftelse har till syfte att belöna bragder till sjöss och att lämna understöd åt personer, vilka drabbas av olyckor till sjöss.

1964 bildade Domingo Swerini en stiftelse till minne av sin far sjökapten Eric Wictor Carlsson. Stiftelsen förvaltar medel vars avkastning går till att belöna sjöräddningsinsatser samt stötta olycksdrabbade till sjöss.